Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Vad bör då denna kunskapssammanställning och dessa slutsatser innebära för hur vi bedömer<br />
zink i samband med klassning enligt avfallsförordningen<br />
Naturvårdsverket har i sin rapport Zink i miljön [17, Avsnitt 5.4] analyserat frågan om zinköverskott<br />
och giftverkan och kommit fram till följande:<br />
”Att ange några ’kritiska’ gränsvärden för toxisk zinkhalt i marken är knappast möjligt utan<br />
en god kännedom om flera andra markegenskaper som påverkar zinkens löslighet och biologiska<br />
tillgänglighet. Hit hör bl a pH-värde, lerhalt, humushalt och fosfattillgång. Med jordens<br />
torrvikt som beräkningsgrund är kännedom om humushalten helt nödvändig, eftersom denna<br />
i hög grad påverkar jordens volym vikt och utbyteskapacitet för katjoner. Detta beaktas tyvärr<br />
oftast inte vid halt- och gränsvärdesangivelser på markprov. Ett sätt att kringgå dessa<br />
svårigheter är att beräkna halten i förhållande till den förväntade (’bakgrunden’) i respektive<br />
typ av jord, något som dock fordrar en god kännedom om normalvärden med olika extraktionsmetoder.<br />
Erfarenheten visar, att koncentrationen av zink i lättlöslig/utbytbar form i flertalet<br />
jordar (undantag kan finnas!) måste tiodubblas innan några mätbara negativa effekter<br />
på växter eller vegetation uppkommer. Zink har en förhållandevis låg växttoxicitet, men man<br />
bör hälla i minnet att tidiga stadier av zinkförgiftning är svåra att diagnosticera.”<br />
Med andra ord är det inte halten zink i jorden som är det avgörande utan om det är lättlösligt/tillgängligt<br />
för olika organismer. Eftersom denna enligt ovan är låg för askor borde egentligen<br />
inte någon ytterligare analys behöva göras.<br />
Om man ändå vill ha en referenssubstans utpekad för att kunna hantera zink och ekotoxicitet på<br />
liknande sätt som man gör för de kvantifierade kriterierna i avfallsförordningen föreslås följande.<br />
Den samlade kunskapen som redovisats ovan pekar på två förklaringar:<br />
1. Jämvikt med mineral med hög halt av järn, såsom franklinit samt järn(hydr)oxider och<br />
järn/magnesiumsilikat<br />
2. Medfällning och inkorporering i andra faser, främst leror<br />
Ur klassningssynpunkt spelar det i princip ingen roll vilket av ovanstående alternativ som väljs<br />
som referenssubstans. Det är ju farligheten som man har att utgå från. Dock förefaller ”franklinitalternativet”<br />
vara att föredra eftersom det kan föreligga en osäkerhet kring hur lång tid det<br />
tar för skiktsilikater att bildas i askor. Det är också en enklare förklaring. Vidare återfinns frank-<br />
44 :
Change language