Sven Wimnell 060408: Budgetpropositionen våren 2006 ... - Wimnells

ära särskilt ökad risk för en sådan utveckling. Ekonomiskt
bistånd är således inte bara tecken på dålig ekonomi i familjen
utan kan också ses som en riskmarkör för ogynnsam utveckling
för barnen i framtiden. Detta är särskilt tydligt när det
gäller barn med psykiskt sjuka föräldrar.
Barn och ungdomar som placeras i familjehems- eller institutionsvård
verkar ha särskilt stor risk för ogynnsam utveckling
i framtiden. Särskilt problematisk är utvecklingen på
lång sikt för de ungdomar som under tonåren placeras i institutionsvård
på grund av beteendeproblem.
Vi kan vidare konstatera att de unga vuxnas etablering på
arbetsmarknaden försenas alltmer. Ungdomar som varken arbetar
eller studerar har särskilt svårt att hitta fotfäste på
arbetsmarknaden också på längre sikt. Ungdomar med utländsk
bakgrund har det svårare än infödda ungdomar. Svårast
med etableringen på arbetsmarknaden har unga vuxna
som bor i de ekonomiskt mycket resurssvaga storstadsområdena.
Ett annat viktigt resultat i rapporten är att den etniska
segregationen har ökat i de tre storstadsregionerna. Den ekonomiska
segregationen är däremot mer eller mindre oförändrad.
Det har också skett en polarisering när det gäller den
sociala omgivning som infödda svenskar respektive de ”synliga”
invandrargrupperna, dvs. de vars utseende och/eller beteende
uppfattas som främmande av majoritetsbefolkningen,
lever i.
Det kan än en gång slås fast att fattigdom i Sverige handlar
om att vara utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemen.
De som vinner inträde på arbetsmarknaden får
också tillgång till socialförsäkringssystemen. Dessa förmåner
eller arbetsinkomster räcker som regel för att inte hamna i ekonomisk
fattigdom.
Rapporten visar också att välfärdssystemen i de flesta fall
förmår ge tillräcklig ekonomisk kompensation när någon i familjen
drabbas av sjukdom eller om familjen får ett barn med
funktionshinder. Emellertid ger olika sjukdomar som medför
sjukhusvård olika konsekvenser. Särskilt psykiska och alkoholrelaterade
sjukdomar hänger samman med starka överrisker
för utsatthet och har negativa ekonomiska och familjemässiga
konsekvenser.
Fler kan försörja sig på eget arbete sedan början av 1990-talet
Det finns en kärngrupp av sysselsatta vars position på arbetsmarknaden
är relativt okänslig för konjunktursvängningar. De som vid en
viss tidpunkt befinner sig i kärnarbetskraften, dvs. de vars arbetsinkomster
räcker till självförsörjning, är således de som också har störst
chans att befinna sig där även fem år senare, oavsett konjunkturläge.
Denna grupp har också gynnats i särskilt hög utsträckning av
1990-talets stigande reallöner.
För dem som tillhörde kärnarbetskraften men blev arbetslösa en
längre tid under 1990-talets krisår var chanserna relativt sett goda att
återetablera sig när arbetsmarknaden tog fart igen. Fem år efter arbetslöshetsperioden
var hälften av gruppen tillbaka i kärnarbetskraften.
Bäst chanser att komma tillbaka till arbetsmarknaden hade högutbildade
och de som höjt sin utbildningsnivå. Lägst chanser hade vissa invandrargrupper,
ensamstående män och ensamstående kvinnor med
småbarn.
Men även de personer som under krisåren lyckades behålla någon
kontakt med arbetsmarknaden, även om de bara delvis kunde försörja
sig därifrån, hade relativt goda förutsättningar att dra nytta av konjunkturuppgången
under den senare delen av decenniet och skaffa sig
full försörjning genom arbete. Samtidigt var gruppens rörlighet till
arbetslöshet stor.
Enligt preliminära uppgifter från Arbetsmarknadsundersökningarna
(AKU) för år 2005 låg arbetslösheten på omkring 6 procent detta
år. Utanför arbetsmarknaden (varken sysselsatta eller arbetslösa)
befann sig samma år över 20 procent i åldrarna 16–64 år. Helt utanför
såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemen stod år 2002