Sven Wimnell 060408: Budgetpropositionen våren 2006 ... - Wimnells

fallande skala hela vägen ned till de jämlikaste, minst dödliga. Han
refererar en annan färsk studie som spänt upp samma samband
genom 528 städer i den rika världen, inklusive Sverige.
ANSAMLING AV varor gör ingenting bättre. I de avancerade kapitalistländernas
skara finns ingen som helst korrelation mellan BNP
och förväntad livslängd; amerikaner leder BNP-ligan men lever
kortast. I stället rättar länderna in sig i ett prydligt led efter graden av
inkomstjämlikhet.
Wilkinson bläddrar genom hela katalogen av hälsoindikatorer och
finner mönstret om och om igen. Han badar i databanker, öser ut
diagram och skvätter fallstudier omkring sig. Alla dessa makrodata
gör det möjligt att vaska fram generella samband: det som för
individens blotta öga framstår som ett tillfälligt öde - en stroke som
blint slår till - kan nu, när tiotusentals öden vägts samman, avslöjas
som funktioner av samhällen.
Människor blir inte sjuka av en slump. Om en kvinna dör tidigt
och lämnar efter sig en familj slagen till marken av sorg kan det
uttrycka en övergripande trend, en sådan trend som att en engelsk
kvinna i socialklass fem levde 5,5 år kortare än en kvinna i socialklass
ett i början av 1970-talet, men 9,5 år kortare i början av 1990-talet.
VÅRA LIV UTSPELAR sig i samhällen som rör sig.
Men varför bryr vi oss Hur kan kroppen vara så sårbar för intryck
från samhället
Var och en som någon gång tvivlat på sig själv, ifrågasatt sitt värde i
andra människors ögon - är jag oattraktiv, obegåvad, oönskad - känt
sig utestängd och värdelös och till sist stått vid randen av en
depression vet hur nedbrytande tillståndet är. Illamåendet sätter sig på
kroppen. Halsen hör av sig, huvudet, magen. Förkylningar fastnar
lättare; känslan av ovärdighet fräter långsamt ner immunförsvaret.
Lyft nu blicken från den välkända biografiska nivån till de sociala
relationerna och bli varse samma känsla i skarpt markerade klassamhällen.
Människor i lägre samhällsskikt måste dagligen brottas med en
osynlig övermakt som säger: Ditt värde är lågt. Du har ett skitjobb
som ingen ser. Du oroar dig för att förlora det. Någon annan säger åt
dig vad du ska göra - en avdelningschef, en förman, ett monteringsband
- och sätter upp gränser för dig, inte som när en husvägg naturligt
styr bort dina steg utan som när någon har ställt sig över dig.
Från relationerna i arbetet fortplantar sig skiktningen ut genom
samhällets sfärer. Wilkinson citerar en studie av den brittiska arbetarklassens
erfarenhetsvärld: "Arbetande människors liv baseras på
anpassning till symboliska hierarkier som märker dem negativt. De
står ständigt i skuggan av den dominerande kulturen." Den centrala
upplevelsen i ett klassamhälle är: jag är mindre värd. Wilkinson skriver
att människor "erfar sin underlägsenhet som om den vore lika
synlig som ett vanhedrande ärr".
ATT LEVA LÄNGRE ner i samhället är därmed, närmast per definition,
att leva med större risk för att må dåligt. Här bankas den
allmänna orsaken till depressioner - låg självaktning - in i den mentala
märgen dag ut och dag in. En deprimerad individ lider av underskott
på serotonin. Wilkinson visar hur nivåerna av serotonin sjunker ju
längre ner på inkomstskalan människor befinner sig och utnämner det
till den universella "statushormonen".
Innebörden är att en hel klass av människor står på randen till
depression.
Det är kroppsligt nedbrytande. Att befinna sig i psykisk stress
bidrar i kortvariga, akuta situationer - som inför en plötslig fara - till
att mobilisera kroppens försvar, men när stressen varar länge, när
människor trycks ned av nedvärdering och pressas av maktlöshet i år
och decennier hyvlas immunsystemen ner. Det skapar en allmän
fysisk sårbarhet. Oavsett vad som sedan angriper kroppen - en infektion,
en blodpropp, en cancertumör - är motståndskraften från början
starkt reducerad hos dem som i hela sina liv bundits till ett socialt
giftdropp, som gått rakt in i enzymer och signalsubstanser.