Sven Wimnell 060408: Budgetpropositionen våren 2006 ... - Wimnells

var den nästan fyra gånger så hög som för infödda.
Få invandrare kan försörja sig på sitt arbete fem år efter ankomsten
till Sverige. Endast var femte person som kom till Sverige i början
av den ekonomiska krisen kunde helt försörja sig på arbete efter fem
år. Det var svårare för denna grupp att etablera sig på arbetsmarknaden
än för de invandrargrupper som kom mitt under krisen eller i
början av den ekonomiska uppgångsfasen. Av dem som kom till
landet år 1997, dvs. i början av återhämtningsperioden, var andelen
självförsörjande nästan dubbel så stor efter fem år i landet.
Färre fattiga sedan 1997 men inte jämfört med 1991
Den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets första hälft medförde
ekonomiska svårigheter för flera befolkningsgrupper i Sverige.
Efter år 1997 har privatekonomin dock förbättrats för de allra flesta.
Allt färre hushåll har så låga inkomster (Våra beräkningar grundar sig
på hushållens registreradedisponibla inkomster som inte omfattar
kapital och förmögenheter.) att de hamnar under fattigdomsstrecket.
Andelen fattiga i Sverige steg efter den ekonomiska krisen från 5
procent år 1991 till 11 procent under perioden 1996–97 men har
därefter sjunkit till 6 procent år 2003. Andelen mycket fattiga är låg,
cirka 2 procent, och i stort sett stabil över tid.
Fattigdomen var mindre utbredd bland de äldre år 2003 än i början
av 1990-talet, även om förhållandevis många av dem har mycket
begränsad ekonomi. Emellertid tillhör personer som är 65 år och äldre
den åldersgrupp som, till skillnad från många unga, oftare har ekonomiska
tillgångar att förfoga över när pensionen inte räcker till. Man
bör dock tänka på att de äldres nettotillgångar i stor utsträckning
består av det egna hemmet.
Resultaten visar att ungefär var femte i befolkningen har varit fattig
åtminstone under ett år sett över en längre tidsperiod vilket innebär att
många har erfarenhet av fattigdom. Ett inte obetydligt antal personer –
cirka 4 procent – drabbas av mer varaktig fattigdom.
Svag ekonomi är det mest centrala problemet för personer som
samtidigt har två eller flera av följande välfärdsproblem: avsaknad av
kontantmarginal, arbetslöshet, ohälsa, svagt socialt nätverk, bristande
medborgarkompetens, avsaknad av egen bostad eller bristande personlig
trygghet.
Fattigdomen bland barnfamiljer har minskat. År 1997 var drygt 15
procent av alla barnfamiljer fattiga. Därefter har det skett en halvering,
dvs. år 2003 lever högst något mer än 7 procent av alla barn i fattiga
familjer. Det är emellertid fortfarande en något högre nivå än före
ingången till den djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Det
kan kopplas till att fler barn år 2003, jämfört med situationen år 1991,
har föräldrar som inte förvärvsarbetar alls, eller gör det i endast liten
utsträckning, vilket ökar fattigdomsrisken. Ändå var hushållens
genomsnittliga realinkomster år 2003 högre än de var år 1991.
Barn till ensamstående föräldrar, barn i hushåll med många barn,
barn till utrikesfödda föräldrar och barn vars föräldrar har endast
grundskoleutbildning löper särskilt stor risk att leva i fattiga familjer.
Unga vuxna löper stor risk att vara fattiga och risken har inte
minskat över tid
Trots att fattigdomsrisken för unga vuxna har minskat från år
1997 till år 2003, är den avsevärt högre än 1991. Ungas allt längre
etableringsperiod för att ta sig in på arbetsmarknaden och för att bilda
familj, innebär att unga vuxna numera står inför fler svårigheter än
deras föregångare.
Långa studietider och högre arbetslöshet har ökat risken för fattigdom.
Det finns också relativt sett fler studerande idag än det fanns
tidigare – nästanvar tredje bland 20–24-åringar studerade år 2003
jämfört med var åttonde år 1991. Andelen fattiga bland studerande
20–24-åringar var 46 procent år 2003, vilket är dubbelt så många som
år 1991. Enbart det faktum att fler studerar förklarar alltså inte att
relativt sett fler är fattiga bland unga vuxna.
För de flesta fattiga studerande rör det sig oftast om ett övergående
problem. En fördröjd etablering och en längre period av
ekonomisk osäkerhet kan ha samband med att det har skett en ökning
under 1990-talet av psykiska besvär bland ungdomar. En annan lång-