UV Rapport 2011:26. Arkeologiska undersökningar ... - arkeologiuv.se

Veddige 320 – neolitiska gravar och boplatsspår
Bengt Westergaard, Tore Artelius och Johannes Nieminen
Sammanfattning
Veddige 320 och 321 var en naturlig fortsättning
på de arkeologiska utgrävningarna längs Viskadalen
2008. Båda undersöktes parallellt och innehöll
delvis samma typ av förhistoriska boplatslämningar.
På en avgörande punkt skiljde de sig dock åt;
Veddige 320 visade sig dölja ett antal gravar och
gravliknande lämningar som tillsvidare antogs
vara neolitiska, det vill säga från yngre stenålder.
Därutöver påträffades kokgropar från bronsålder
och vad som förmodades vara rester av en hyddkonstruktion
från tidig jägarstenålder.
Fältarbetena kom att pågå under stora delar
av sensommar och höst.
Topografi och fornlämningsmiljö
Den undersökta fornlämningen var belägen parallellt
med nuvarande väg 41 på en höjd av 13–16
meter över havet och knappt 100 meter nordväst
om Viskan. Det undersökta området var drygt 160
meter långt (nordöst–sydväst), 10–15 meter brett
och omfattade sammantaget en yta av cirka 2100
kvadratmeter. Fornlämningen låg i en svag sydöstsluttning
(fig. 31).
Fornlämningen upptäcktes i samband med de
arkeologiska utredningar som genomfördes under
hösten 2005 (Ryberg 2006). Vid utredningarna påträffades
bland annat ett av de nedan redovisade
grav monumenten, den kulverterade bäckfåran samt
enstaka andra förhistoriska anläggningar och lösfynd.
Förvånande nog var platsen okänd av de flitiga amatörarkeologer
som genom åren metodiskt inventerat
Veddige socken och Viskadalen efter stenåldersboplatser.
Viskadalens topografi och fornlämningsmiljö har
beskrivits i de föregående arkeologiska utredningarna
och förundersökningarna och i tidigare slutundersökningar
i området (Ryberg & Rosén 2007, Nordqvist
& Algotsson 1996). Någon ytterligare presentation
av området förefaller därmed inte nödvändig att göra
i denna redovisning.
Arbetsmetod och dokumentation
Fältarbetena inleddes genom borttagande av matjorden.
Matjordstäcket var cirka 0,3–0,6 meter tjockt
och togs bort över i stort sett hela ytan. Matjorden var
naturligt nog mäktigast i området vid den eroderade
bäckfåran. Av arbetstekniska skäl sparades en markremsa
på cirka 4 meters bredd utmed vägen. I remsan
fanns bland annat rörledningar och en optokabel. Det
arkeologiska utbytet av att schakta bort också denna
jordremsa betraktades som försumbart och ytan användes
istället som upplagsplats för schaktmassor.
Den sterila alven utgjordes inom hela området av i
huvudsak lätt grusig och gul till brungul sand med
ett mot väster och bäckfåran tilltagande innehåll av
mjäla.
I schaktets sydvästra del fanns tydliga spår av
en numera helt i kulvert lagd bäckfåra. Bäckfåran
gick från nordväst och mynnade nere i Viskans vattendrag,
det vill säga cirka 50 meter mot sydöst från
undersökningsytan sett (se figurerna 31 och 32).
Mörkfärgningar/anläggningar och lösfynd märktes
ut och inmättes med totalstation allteftersom de
dök upp. I allmänhet undersöktes hälften av varje anläggning.
Anläggningstabeller upprättades successivt.
Samtliga anläggningssektioner ritades i skala 1:20.
I den nordöstra änden av området sparades ett
parti med oregelbundet formade och kulturlagerliknande
lämningar. Fyndinnehåll och utseende påminde
starkt om de anläggningar som vid tillfället
undersöktes också inom lokalen Veddige 321. Hypotesen
var att lämningarna var ”avtryck” av mesolitiska
hyddbottnar. Områdena undersöktes därför med likadan
metod. Kulturlagren grävdes i meterrutor/grävenheter.
I jämförande syfte användes inom Veddige
320 torrsållning som metod för att samla in fynd.
Veddige 320 – neolitiska gravar och boplatsspår 49