fulltext - DiVA Portal

3. Tryckfrihet och presspolitikI kapitlet ovan har vi kunnat konstatera att den svenska politiken under inledningsskedet av detandra världskriget kom att präglas av stor respekt för den tyska stormakten. Detta hade naturligtvisstor betydelse för utrikespolitiken, men kom även att påverka inrikespolitiken i flera viktigaavseenden. Johansson (2006, s 223–224) menar att diskussioner i svensk politik under åren 1940–41kan beskrivas utifrån två huvudsakliga linjer, den ”lillsvenska” och den ”storsvenska” linjen. Denlillsvenska linjen gick i korthet ut på att så långt som möjligt undvika all provokation gentemotTyskland, medan den storsvenska linjen var inne på att mer långsiktigt förbättra Sveriges relationermed Tyskland – vilket förvisso kan ha haft en grund i att man var mer rädd för Stalin än för Hitler. NärChristian Günther år 1939 tillträdde posten som svensk utrikesminister, blev en hans första viktigauppgifter att försöka förbättra Sveriges relationer med Tyskland (Johansson 1984, s 217–218) – därman hade irriterat sig på Günthers företrädare Rickard Sandler. Christian Günther beskrivs avWahlbäck (2001, s 71–111; se även Johansson 1984, s 89–96; Johansson 1992, s 91) som enokonventionell diplomat, i grunden vänsterorienterad och emot nazismen, men som tvingades till en”realpolitisk balansakt” i ämbetet som utrikesminister.Såväl den lillsvenska som den storsvenska linjen sökte dämpa opinionsyttringar som skulle kunnaanses kränkande för Tyskland. Utrikesminister Günther ansåg exempelvis inte att det kunde ansessom väsentligt för Sverige att tidningarna skulle bedriva en aktiv opinion mot Tyskland, eftersom detskulle innebära en onödig provokation gentemot stormakten (ibid., s 84). Frågan om pressensåterhållsamhet blev särskilt aktuell under våren och försommaren 1940, då strider fortfarande pågickmellan norska och tyska trupper (Carlsson 2006, s 76; Johansson 1984, s 156–157). Detta kom tilluttryck i den tryckfrihets- och presspolitik som bedrevs under kriget, åtminstone fram till dess att dentyska krigslyckan vände. För att göra det hela lite mer överskådligt, kan vi i den fortsattaframställningen dela in politiken i tre tidsperioder: Den första perioden sträcker sig då från Hitlersmaktövertagande i Tyskland i januari 1933, och fram till hösten 1938. Under denna första periodagerar pressen ganska fritt i sin opinionsbildning. Den andra perioden, som sträcker sig frånsenhösten 1938 och fram till årsskiftet 1943/44, kännetecknas däremot av en tämligen restriktiv ochaktivt agerande tryckfrihets- och presspolitik. Den tredje perioden utgörs av krigets sista år ochslutskede, då Tyskland trycks tillbaka allt mer och mer, vilket medförde att den svenska politiken intebehövde ta så mycket hänsyn till tyska krav eller önskemål längre – vilket fick till följd att denrestriktiva politik som fördes under den andra perioden inte längre kunde försvaras. (Hadenius 2008;Johansson 2006; Johnson 2006; Pollack 2007; Sennerteg 2006; Åmark 2011)3.1. Pressen före kriget, 1933–1938Att Hitler tog makten i Tyskland, var något som väckte starka reaktioner på flera håll i Europa. IGöteborg tände chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Torgny Segerstedt,startskottet nästan omedelbart efter Hitlers maktövertagande. Som en direkt reaktion till Hitlersmaktövertagande kom det lika välkända som kärnfulla yttrandet ”Herr Hitler är en förolämpning”.Yttrandet fälldes i Segerstedts I dag-artikel den 3 februari 1933, fyra dagar efter att Hitler installeratssom rikskansler. De tyska reaktionerna, undertecknade Hitlers riksminister Göring, lät inte vänta påsig. Den 7 februari nåddes GHT-redaktionen av ett telegram med följande ordalydelse:10