fulltext - DiVA Portal

Tysklandsympatisörer efter kriget, så försöken att distansera sig från antisemitism och rasideologimenar Lööw är svåra att ta på allvar (ibid., s 51).I Falkenberg lär det ha funnits en tysk koloni, där den före detta tyske medborgaren Rudolf Pilarskiuppehöll sig (ibid., s93). Under sommaren 1939 hamnade denne i mediefokus, då han dömdes förolovligt vapeninnehav, samt överlåtelse av vapen och ammunition från Tyskland. Pilarski ansågs avpolisen tillhöra Lindholmsrörelsen, men det höll inte partiet med om. Han bildade också, enligt Lööw,en grupp som kallade sig Deutsche Arbeitsfront. Den smugglingsaffär som Rudolf Pilarski dömdes för,inbegrep försäljning av vapen till ett par Lindholmare, samt till landsfiskalen Ståhlgren i Falkenberg.Detta ledde till ett misstänkliggörande av polisväsendet – då det ansågs finnas skäl att tro att densvenska polisen hade ett tycke för den tyska nationalsocialismen.Lööw har även gjort en sammanställning över de olika nazistiska sammanslutningarnas valresultatmellan åren 1932 till 1944 (ibid., s 242f). I den konstateras att nazisterna hade ett relativt bra stöd iGöteborg/Göteborgs och Bohus län under tidigare delen av 1930-talet, vilket sedan minskade kraftigtunder tidsperioden fram till 1944. I Hallands län syns ett stöd i valet år 1936. I Malmöhus län ökadestödet något från 1932 till 1936, men sedan verkar det inte ha funnits något mer än marginellt stöd.Efter att de svenska nazistiska partierna misslyckats med att få någon riksdagsplats i valet 1936,ställde man inte ens upp i riksdagsvalet år 1940 (Bergquist 2007, s 39). Antalet lokalavdelningarverkar ha varit som störst under mitten av 1930-talet i samtliga nämnda regioner, för att senareminska. Lööw (2004) sammanfattar såväl Göteborg som Malmö som städer med en lång tradition avantisemitism, extremnationalism och nationalsocialism – även om det kanske inte ska beskrivas somnågon stor företeelse, det är till exempel endast marginella stöd mestadels i valen. Bland deriksdagspartier som bekämpade nazismen nämner Lööw främst socialdemokraterna och Folkpartiet(ibid., s 406). Enligt Johnson (2006, s 78), var nazismen utbredd vid Lunds universitet, medan iGöteborg var liberalismen stark och vid Göteborgs högskola, menar Johnson, var antinazismen stark.4.2. Nazism inom borgerlighetenDen nazism som beskrivits i avsnitt 4.1. beskrivs som mest utbredd bland arbetarskikten i Sverige.Men även inom borgerligheten går det att spåra en viss dragning åt nazistiska värderingar, även omde kanske inte uttrycktes så tydligt stöd som i partibildningar.Åmark nämner exempelvis Riksförbundet Sverige-Tyskland, som bildades 1937 ”för att motverka vadman uppfattade som den tyskfientliga opinionsbildningen i Sverige.” (2011, s 321) Sammanslutningenbetraktas av Åmark mest som en kulturförening, vars syften inte var öppet nazistiska – men varsmedlemmar var antingen konservativt tyskvänliga eller öppna nazister. Med tiden kom den meröppet nazistiska falangen i sammanslutningen att ta över mer och mer.Klas Åmark utvecklar vidare hur det kunde finnas en grund för nazism även i de övre samhällsskiktenoch pekar då framförallt på att det fanns en protysk opinion som förvisso avvisade nazismen som enlösning för Sverige, men lika fullt ansåg den vara naturlig för Tyskland (ibid., s 327). En sådan opinionhade fäste i de samhällsbärande skikten, till skillnad från den mer öppna svenska nazismen. Det talasibland om en ”överklassnazism”, och Åmark menar att den här typen av opinion egentligen varfarligare än den mer öppna nazismen, eftersom det fanns en risk att den spred sig inom samhälletstoppar. Nu gjorde den förvisso inte det i någon större utsträckning – utan snarare blev det kanske såatt de som gick lite för långt i sina protyska uttalanden kunde stötas ut ur de mer politiskt korrekta19