fulltext - DiVA Portal

fortsätter att redogöra för regeringskritikernas ståndpunkt att läget i Norge nu förändrats och att detborde ha betydelse. Men skribenten menar att så inte är fallet: ”Men samma dag som en allieradarmé landsteg i Norge, skulle förutsättningarna från avtalet rubbas. [---] Permittentresorna ha ickeförutsetts i de internationella neutralitetsreglerna och äro ett gränsfall. Men de ha icke bidragit tillTysklands stridskrafter i Norge.” Här avses ekvivalensprincipen (se avsnitt 2.3. tidigare i detta arbete).Nu blev händelseutvecklingen under sommaren 1943 sådan, att den tyska transiteringen kom attupphöra under augusti månad i och med att den svenska regeringen sa upp transiteringsavtalet.Detta uppmärksammas på nyhetsplats den 6 augusti, med rubriker på förstasidan om att ”Tysktågensluta gå 20 aug.”, vilket meddelades vara ett beslut i samförstånd mellan Sverige och Tyskland. Sakenutvecklas samma dag i ledaren ”Den tyska transiteringen genom Sverige upphör.” Tidningensreaktion är följande: ”Meddelandet hälsas med odelad glädje, ty även om meningarna varit deladeom nödvändigheten i det tillstånd som på sommaren 1940 gavs, så har ingen dolt önskvärdheten avatt transporterna upphörde.” Ledaren avslutar med att göra en poäng kring att tyskarnas ockupationav Norge nog knappast kan ha sägas varit till något större gagn för Tyskland i kriget. Hallandspostensståndpunkt är alltså, att fortsatt försvara regeringens inställning i saken – men samtidigt en uttrycktlättnad över att denna eftergift till den svenska neutraliteten (som i tidningens opinionsmaterial helatiden framhålls som det allra heligaste) nu kan sägas vara ett avslutat kapitel.8.6. Tyskland och Italien trängs tillbaka”Italien uppmanas att kapitulera”, lyder förstasidesrubriken från Hallandsposten den 17 juli 1943.Veckorna innan har det rapporterats kring de västallierades intrång i Italien, bland annat medamerikanska och brittiska truppers landstigning på Sicilien. Men enligt Valfrid Spångbergs ledare”Den viktiga krigshändelsen” (publicerad den 14 juli), är det av ännu större vikt att det tyska u-båtskriget har begränsats avsevärt.Oavsett vilken av dessa händelser som kan sägas vara störst, så är det vid det här laget allmänt käntatt såväl den italienska som den tyska befolkningen nu är utomordentligt krigströtta. Situationenkommenteras i Hallandspostens ledare den 21 juli 1943 (”Sugen tappad”, osign.), därdiktaturstaterna (undantaget Sovjet) nu säkerligen tros vara på tillbakagång, även om slaget ännuinte är helt vunnet. ”Alltjämt har Tyskland en skräckinjagande militär utrustning och dess krafterborde, av vad man vet, icke vara förbrukade. Säkert torde emellertid vara att förlusterna i Rysslandunder den första svåra vintern voro långt ohyggligare än någon utomstående vet.” Det påstås vidare iledaren att det som är kvar av den tyska armén nog mest är ”gubbar och skägglösa ynglingar”. Dettyska folket tros alltså i allmänhet annars vara mycket krigstrött och att den nazistiska regimen enslyckas behålla makten är tack vare Gestapo, menar skribenten. ”Ingen vågar klyva näbb och ingenvågar sätta sig till uppror, ty överallt vakar den hemliga polisen och den hemliga polisen lever endastså länge som regimen består. Så blir resultatet en tröstlös apati i hemlandet, vilken smittar av sig vidfronterna.”Mussolinis dagar visar sig dock vara räknade. Den 26 juli 1943 rapporterar Hallandspostens förstasidaatt ”Mussolini har avgått som regeringschef”. Den osignerade ledaren ”Början till slutet” från sammadag slår an en hoppfull ton om att det man nu kan se är att kriget närmar sig ett slut. Om Italienslutgiltigt kapitulerar, torde det försvåra Tysklands chanser att fortsätta försvara sig motvästalliansen, spår ledaren. Nästa dags ledare har rubriken ”Axelbrottet” (osign.) och fortsätter på47