fulltext - DiVA Portal

inte kunde tåla Torgny Segerstedts och GHT:s kritik av Tyskland, och nu begärde att den svenskaregeringen skulle ta itu med ”bestämda åtgärder för att få slut på dess ’Greuelmeldungen’” (ibid., s217; se även Zetterberg 1992, s 21).”Man undgår knappast förvåna sig över intensiteten och känsligheten i den tyska presspolitikengentemot Sverige”, konstaterar Carlgren (1973, s 218) och fortsätter något längre fram med att detnog egentligen inte var så att Hitlerregimen retade sig på enskilda tidningars skriverier, utan i ställetvar missnöjda med den svenska regeringens presspolitik och underlåtenhet att ta till medhårdhandskarna för att tillrättavisa de svenska redaktörerna. ”När regeringen slutligen tog iordentligt med hårdhandskarna, dämpades de tyska framstötarna rätt omgående: den nyavärldsmaktens prestigeönskemål hade vederbörligen beaktats, svenska regeringen hade om än sentvisat sig inse att de världshistoriska omvälvningarna måste slå igenom även i svensk tryckfrihet.”(ibid., s 219) Bergquist (2007, s 43) spekulerar också han kring varför den tyska regimen visade så storangelägenhet om vad svenska tidningar skrev – och konstaterar att en viktig följdfråga att ställa här,är om tyskarna klagade specifikt på svenska media, eller om detta var en taktik som hitlerregimensnarare bedrev även mot andra neutrala småstater. Johansson (1984, s 204) ser å sin sida de tyskapåtryckningarna mot svensk yttrandefrihetspolitik som ett sätt att ”åstadkomma inrikespolitiskuppluckring, pressa tillbaka de antifascistiska krafterna och skapa ett bredare opinionsutrymme förde egna sympatisörerna”.Den tyska taktiken var mestadels framgångsrik, menar Johansson (2006). Under de två förstakrigsåren kom den svenska tryckfrihetspolitiken att föras på ett sätt som helt och hållet innebar ettaccepterande av tyskarnas krav på en strikt eller absolut neutralitet (se även avsnitt 2.2 ovan).”Statsmakten åtog sig ett ansvar för opinionsbildningen som var oförenligt med liberal pressideologi.En omfattande kontrollapparat byggdes upp. [---] Regeringen krävde självcensur och ingrep medrepressiva åtgärder mot opinionsbildare som vägrade anpassa sig. De organ som traditionellt bar uppden politiska offentligheten: pressen, radion och riksdagen, kom endast i begränsad utsträckning attspegla opinionsläget i Sverige.” (Johansson 2006, s 220)I Per Albin Hanssons dagbok framgår att den restriktiva politiken som fördes, präglades av storambivalens, åtminstone för statsministerns del. I samband med att regeringen drev igenom ettförslag på censurlag i juni 1940 skrev statsministern den 12 juni i sin dagbok att ”[d]et är trist att slåssför det man innerst avskyr, men sådant blir ibland nödvändigt.” (Hansson 2011, s 114 ). Johanssonmenar att statsministerns notering ganska väl belyser det trängda läge som den svenska regeringenbefann sig i, eller åtminstone själv uppfattade befinna sig i.Bland de svenska politiker som kom att förespråka en restriktiv tryckfrihets- och presspolitik och ettstyrande av den svenska pressen, kan nämnas utrikesminister Günther och justitieminister Westman(Johansson 1984). Christian Günther påpekade vid flera tillfällen i sina tal, vikten av att tidningarskulle iaktta en neutral hållning i förhållande till stormakterna och återhållsamhet i utrikespolitiskafrågor (se ex. Carlgren 1973, s 266–267, 269). Som argument för detta angavs den svenskaneutralitetspolitiken, samt landets utsatta läge – och givet omständigheterna uppmanades densvenska pressen därför till självdisciplin (Åmark 2011, s 237). Justitieministerns och utrikesministernsageranden gick sedan i stora drag ut på att utnyttja tryckfrihetsförordningen till dess yttersta gränser,med iakttagande av gamla sovande bestämmelser – framförallt en regel som gav möjlighet tillindragning eller beslag utan föregående prövning av domstol, om en skrift ansågs kunna föranleda12