fulltext - DiVA Portal

västallierade, redan under hösten 1941 – samt att Hitler betraktade den härskande klassen i Sverigesom i grunden probrittisk (se även Johansson 1992, s 94). Att Sverige skulle göra något frivilligt för atthjälpa Tyskland i kriget betraktades alltså även av Hitlerregimen som något föga tänkbart. Bergquist(2007, s 28) stödjer den uppfattningen, men hävdar också att det nog ändå fanns de i Berlin somhoppades på att Sverige, i likhet med Bulgarien och Danmark, skulle skriva på Tysklandsantikominternpakt. Enligt Sennerteg (2006), stod det ganska tidigt klart för Hitlerspropagandaapparat att man nog inte skulle lägga sin energi på att få med svenskarna i den nazistiskaideologin. I stället lades fokus på att öka svenska folkets sympatier för Tredje Riket och Tyskland somkrigförande makt. Som ett led i detta, sändes det från och med den 20 november 1939 och fram tillkrigets sista dagar tyska radiosändningar på svenska över Sverige, med en propagandaradio somägnade sig åt kritik av den svenska pressen och förhärligande av Tysklands krigförande. I slutet avkriget fick denna tyska propaganda allt svårare att slå rot i Sverige, menar Sennerteg – och efter tyskagrymheter inte minst i Norge, exempelvis stängningen av universitetet i Oslo under senhösten 1943,blev det allt svårare för tyskarna att vinna opinion i Sverige (Sennerteg 2006, s 167).4.1. Svenska nazistpartierNazismen som rörelse i Sverige är tämligen systematiskt kartlagd av Heléne Lööw, vars bok”Nazismen i Sverige 1924–1979” (2004) är en sammanfattning av tjugo års forskning på området.Lööw beskriver de första fröna till nazistisk partibildning i Sverige som sprungna ur i grundenantisemitiska organisationer, med rötter i slutet av 1800-talet. I Göteborg fanns mellan åren 1919och 1931 en antisemitisk boulevardtidning med namnet ”Vidi”, vars kännetecken var en ständigopposition mot judar och homosexuella. Dess utgivare Barthold Lundén bildade även år 1923Svenska Antisemitiska Föreningen, med en verksamhet som pågick fram till 1931 – och varsmedlemmar senare även återfanns bland de ledande namnen i nationalsocialistiskasammanslutningar på västkusten. (2004, s 13)Det första nynazistiska samlingspartiet var enligt Lööw, produkten av en rad sammanslutningar ochfick namnet Nysvenska Nationalsocialistiska Partiet, med Birger Furugård som ledare och Sven OlovLindholm som chefredaktör för organet ”Vår Kamp”. Partihögkvarteret återfanns i Göteborg (ibid., s15ff) Under årsskiftet 1930/31 bytte partiet namn till Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP).Det fanns dock en ideologisk motsättning mellan grundarna Furugård och Lindholm, vilken kom attleda till en splittring där Lindholm och en del andra uteslöts vid ett partimöte i januari 1933, för att istället bilda partiet Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Sedan dess pratade man inom svensktnazistliv om Furugårdare och Lindholmare.Lööw (ibid., s 27ff) menar att Lindholmarna hade stöd av delar av det schartauanska prästerskapet påvästkusten, med Ivar Rhedins Kyrkliga Folkpartiet (se vidare avsnitt 4.2.1). Lindholmarna rönte vissaframgångar i valet 1936, med starka partifästen bland annat i Göteborg och Göteborgs- och Bohuslän. Även i Skåne fanns det fascistiska partibildningar och här bör särskilt nämnas Per EngdahlsSvensk Opposition, som stod i ett nära samarbete med Lindholmarna (ibid., s 40). Engdahl hade lieratsig med Sveriges Nationella Förbund i Malmö år 1937. Efter en konflikt med partiledningen i SNF,bildade han Svensk Opposition år 1941 – vars främsta stridsfråga rörde kampen mot kommunismen.Engdahl har senare opponerat sig mot att hans sammanslutning Svensk Opposition kom att blistämplad som nazistisk – trots starka relationer med andra nazistiska grupper. Dels värvadesmedlemmar till Svensk Opposition från SNF och dels hjälpte man flyende nationalsocialister och18