fulltext - DiVA Portal

Pollack (2007, s 10–13) konstaterar att det faktiskt ändå fanns en hel del information i tidningarnaom vad som hände med judarna i Tyskland, trots tendenser som anpassning och självcensur. Denstora frågan är således inte hur Förintelsen kunde pågå utan omvärldens vetskap, utan i stället hurden kunde fortgå trots omvärldens kunskap om det som skedde.5.2. Protest, tystnad, likgiltighet och anpassningGöran Leth (2005) gör en summering av svenska tidningars rapportering kring Kristallnatten iTyskland, vilken har kommit att stå modell för flera andra skribenters analyser av svenska pressensrelation till Förintelsen. I sin rapport ”Kristallnatten i Svenska Dagstidningar” (ibid.), gör hanuppdelning mellan tre olika förhållningssätt till rapporteringen kring judeförföljelserna, eller medandra ord tre kategorier av tidningar.Den första kategorin, som befinner sig i någon form av minoritetsställning, utmärker sig för att ta entydlig ställning mot Naziregimen och judeförföljelserna. Här hittar vi liberala GHT och Eskilstuna-Kuriren, men även organ som den kommunistiska Ny Dag (ibid., s 17). Tidningarna i den härkategorin, utmärker sig för en stark och uttrycksfull kritik mot Nazityskland, varför Leth väljer attkalla kategorin för ”Protest”.I den andra kategorin, som Leth kallar ”Likgiltighet” (ibid., s 19) återfinns majoriteten av de svenskatidningarna. Under de närmsta dagarna efter Kristallnatten, kan man i här återfinna protester mothändelserna i Tyskland, men ganska snart ebbar dessa ut i en ”normalisering” av förhållandena.Denna normalisering innebär förvisso inte att tidningarna intar en nazistisk ståndpunkt, utan det ärsnarare avsaknaden av ett tydligt ställningstagande som utgör det främsta kännetecknet för dennagrupp. Nyhetsförmedlingen sker högst sakligt och neutralt, och i rapportering kring konflikter kan tilloch med antas ett delvis tyskt perspektiv. Det förekommer även en ”nazistisk vokabulär” hos någraav tidningarna, exempelvis Dagens Nyheter som använder begrepp som ”icke arisk” eller rapporterarom egendom ”i judehänder” (ibid., s 20). Ett vidare karaktärsdrag hos denna grupp är också enenighet om att opinionsyttringar i Sverige bör begränsas, så att man inte tar någon direkt ställning tillvad som anses vara inre angelägenheter för Tyskland. En förespråkad försiktighet gentemotinvandring, särskilt då gällande ett eventuellt mottagande av judiska flyktingar, utmärker slutligenockså denna grupp. Gruppen ”likgiltiga” kan således, enligt Pollack (2007, s 10-13) sägas röra sig meroch mer mot en anpassning till Tyskland och de tyska förhållandena. Som vi har kunnat se ovan (seavsnitt 3.2.), var detta också något som gällde för den svenska press- och tryckfrihetspolitiken. Denhär gruppen av tidningar kan således också sägas var de som mest anpassade sig till pressensriktlinjer.Den tredje gruppen kännetecknas helt av ”Anpassning”, och här placerar Leth i sitt materialStockholms-Tidningen och Skånska Dagbladet (2005, s 23f). I den här gruppen fanns inslag avantisemitiska nyhetsrapporteringar och attityder redan innan pogromen, menar Leth. Irapporteringen kring Kristallnatten och pogromen som då inleddes, intar tidningarna ett tydligtnazityskt och antisemitiskt perspektiv och språkbruk, exempelvis med en osympatisk framställning avhur judar försökte fly till Frankrike för att komma undan förföljelser. Således företräds den härgruppen i Leths resonemang av mer öppet tyskvänliga eller nazistiska tidningar, vilket gör att vi ocksåbör betrakta detta som en egen och fristående grupp, förmodligen i viss minoritet, i förhållande tillmajoriteten tidningar vars anpassning mer bestod i en allmänt likgiltig hållning.23