Vilken mäktig Gud vi har… - Till Liv

Men du, Betlehem Efrata,
som är så liten bland
Juda släkter,
från dig skall det
åt mig komma en
som skall härska i Israel.
Hans ursprung är före tiden,
från evighetens dagar.
profeten mika, 700-talet
Någon glad förväntan på Guds ingripande hyste säkert inte
den grymme kung Herodes. Men de vise männens besök har
gjort saken aktuell för honom. Förskräckt frågar han de skriftlärda
och de höga prästerna var Messias ska födas (Matt. 2:4).
Är Jesus Messias?
Det första evangeliet börjar med orden: Detta är berättelsen om
Jesus Messias (Kristus), Davids son, Abrahams son, det vill säga
den i Skrifterna och åt fäderna utlovade Messias. Mot slutet av
det fjärde evangeliet läser vi: Dessa (tecken) har blivit nerskrivna
för att ni skall tro att Jesus är Messias.
Utanför Betlehem talar ängeln till herdarna: I dag har en Frälsare
fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Vid Caesarea
Filippi bekänner Simon Petrus, på alla lärjungars vägnar:
Du är Guds Messias.
Ständigt är det tal om denne Messias. Vem är han? Var kommer
det ordet ifrån?
Skrifterna – Israels skattkammare
Ordet Messias kommer förstås från Skriften, från de heliga
skrifter som var Israels anförtrodda skatt. Det som vi brukar
kalla Gamla testamentet. Man studerade Skrifterna, man lyssnade
till dem i synagogan. Man kunde långa stycken utantill;
man tänkte med hjälp av deras tankar.
Och ordet Messias förekommer verkligen ofta i Skrifterna.
Fröjda dig storligen,
du Sions dotter!
Höj jubelrop,
du Jerusalems dotter!
Se, din konung kommer
till dig, rättfärdig
och segerrik är han.
Han kommer ödmjuk,
ridande på en åsna,
på en åsninnas föl.
profeten sakarja, 500-talet
(Mashiach, så brukar man ibland med våra bokstäver återge det
hebreiska ordet – grekerna sade Christos, Kristus.) Det betyder
”den smorde”. I allmänhet har det någon bestämning, t.ex.
Guds smorde, Herrens smorde. I ett par fall står det ensamt, i
Ps. 2:2 och Dan. 9:25–26. (Svenska Folkbibeln markerar detta
genom att här skriva ”Smorde”, med stort S.)
”De smorda” i Gamla testamentet
Bruket att smörja med olivolja omtalas ofta i Gamla testamentet.
Det gäller i första hand smörjelse på Guds uppdrag och enligt
hans anvisning. I 2 Mos. 28–30, 40 ser vi att tabernaklet i
öknen, med altaret och övriga tillbehör, smordes. Likaså Aron
och hans söner, som var Guds präster, och deras kläder. På så sätt
invigdes allt detta till Guds tjänst, markerades som utvalt av honom.
Det blev så helgat, det blev ”heligt” eller ”högheligt”.
När Gud längre fram i tiden lät Israel få en kung, så fick denne
sitt ämbete genom att smörjas; han blev ”Herrens smorde”.
Profeten Samuel smorde Saul och David (1 Sam. 9, 16). Så skedde
även i fortsättningen, så att ”Herrens smorde” och ”kungen”
kom att betyda ungefär detsamma.
Kungar och präster var ”smorda”. Också profeter nämns här,
fast deras smörjelse nog var mindre reglerad och konkret. Elia
fick i uppdrag att smörja Elisa till sin efterträdare. Jesaja säger:
”Herren har smort mig till att predika glädjens budskap.”
TILL LIV 12#2007 17