Kung Krösus

Atys Min älsklingsbror och bästa vän och lekkamrat! Och honom skulle jag ta
livet av? Och varför?
Kroisos Det förkunnar icke profetian.
Atys Jag förstår. Du önskar rädda bådas liv. Det är som fader du vill skydda
mig och Aratus med att fördriva mig och göra Aratus till kung i stället. Fader, när det
gäller profetior fruktar jag att vi ej någonsin kan lyckas lura gudarna. Hur väl du än
må mena tror jag icke resultatet blir vad någon önskar. (går)
Kroisos Atys! Kom tillbaka! Älskade min son!
Atys Jag drar i landsflykt frivilligt och så långt bort som möjligt, enkom för att
göra mitt livs yttersta för att ej någonsin riskera den persons liv som allena jag
värderar högre än mitt eget. Gör blott icke smärtan värre, far, med din förälderliga
tårögdhet och sliskighet, sentimentalitet och vämjeliga omanliga blödighet! (går)
Kroisos (utom sig) Min son! Jag har förlorat min förstfödde son! Min son! Min son!
(kastar sig på golvet med ansiktet begravet i armarna och gråter hejdlöst.
Efter någon stund inträder Roxane.)
Roxane Har Kroisos blivit galen? Jag har hört ett rykte om att Kroisos blivit
galen, att han landsförvisat både drottning Lydia och sin egen kronprins. Om han
verkligen har gjort det måste han ha blivit galen. Men där är han ju på golvet,
utsträckt som ett lik! Min make! Vad har hänt? (går fram till honom och försöker trösta
och hjälpa honom.)
Kroisos Jag är förlorad!
Roxane Är det sant att du har landsförvist vår son?
Kroisos Min älsklingshustru, det är faktiskt sanningen.
Roxane Men varför? Vad är meningen?
Kroisos Det önskar jag att jag själv visste.
Roxane Har du landsförvisat honom utan skäl?
Kroisos I tjugo år har Lydia varit nästan lika god mot mig som du. För tjugo år
sen räddade hon livet på mig. Jag bad henne då som tack att önska sig två saker som
jag måste uppfylla vad det än var. Idag har hon kläckt ur sig sina önskningar, och de
har fyllt vårt hov, vårt land, mitt liv och framtiden med stank. Hon bad mig att jag
skulle landsförvisa Atys och i stället låta Aratus bli konung.
Roxane Och på grund av detta har du även landsförvisat Lydia?
Kroisos Nej. Jag vill blott aldrig se det ludret mera.
Roxane Det kan jag förstå. Hon har ju vållat dig och landet en oreparerbar skada.
Kroisos Har du träffat Atys?
Roxane Nej. Men Lydia sade själv till mig att han frivilligt skulle gå i landsflykt,
och hon verkade att sörja själv däröver.
Kroisos Ack, hon är ej skyldig till sitt tilltag. Hon har hört en profetia om att Atys,
om han skulle verkligen bli konung, även skulle i så fall ta livet av Aratus. Därför
hittade hon på så fruktansvärda önskningar blott för att rädda livet på sin son.
Roxane Hon är en moder, och då kan jag bättre fatta hennes handlingssätt. Men
vem var ansvarig för profetian?
Kroisos Det vet bara hon.
Roxane Vem det än var så har hon satt i gång en oerhörd lavin som bara börjat rulla
än så länge. Konsekvenserna blir nog oöverskådliga. Antagligen drar Atys österut i
landsflykt till sin moders hemland Persien, och jag ämnar följa honom i så fall.
Kroisos Du vill då överge din gamle trogne rucklarkonung Kroisos?
Roxane För min sons skull, som du själv har drivit ut i landsflykt.
Kroisos Mot min vilja!
Roxane Det är ingen ursäkt. Du har gjort det. Du gav mig din kärlek, det var
Atys, och när du fördriver denna kärlek från ditt hov så följer jag med den.
Kroisos Var inte då så grym!
Roxane Min make, du har inte gett mig något val.
13