Kung Krösus

honom på en tron som han ej någonsin har önskat sig. När lidandet har börjat i en
mänskas liv så tar det aldrig mera slut. Det bara ökar hela tiden tills hon dör.
Akt III Scen 1. Tronsalen.
Kroisos (står framför tronen) Fröjdens, mitt hov, ty ej ännu är all Kroisos härlighet ute!
Jag lever ännu, och jag har alltjämt en kär son kvar vid min barm. Aldrig trodde väl
någon av er att den konstnären, sångaren och vagabonden en dag skulle bli min
allenaste arvinge! Men, se, här är han, ett mänskligt mirakel, perfekt såsom
kronkandidat med sin erfarenhet, sin kultur och sin ödmjukhet, det allra vackraste av
alla ädla hellenska personlighetsdrag. Min son Arion, stig fram på podiet! (Arion
kliver upp till Kroisos som lägger sin arm omkring hans axel.) Han har rest och sett stora
delar av världen och lärt sig den vägen allt det mest väsentliga om mänskligheten.
Ännu är han ung, först var han icke villig att bli min tronföljare, men han har böjt sig
för den hårda verklighet som tog ifrån oss hans bröder. Min son, vill du bli landets
konung och min efterträdare?
Arion Fader, jag ville ej någonsin bli det. Men mor övertalade mig, och allenast
av pliktskyldighet har jag givit upp konsten och skapandets skönhet för din politik.
Ty som din ende son har jag ingen rätt att vägra lyda min fader.
Kroisos Din uppoffring sätter jag än högre värde på än om du hade som vanliga
dödliga hett eftersträvat min makt. Endast from självuppoffring gör mänskan
kapabel till ansvar, och den dygden har min son Arion minsann visat prov på. – Nu
vänder jag mig till min älsklingsgemål, min välsignade käraste drottning Kassandra.
Stig fram, du den ärbaraste ibland kvinnor! (Kassandra stiger upp enkelt klädd med böjt
huvud.) Om du icke varit så hade vårt land denna dag varit utan en framtida konung.
Min älskade sons självuppoffringar är även dina, jag har aldrig haft
övertalningsförmåga, men du övertalade honom till desto mer djupgående och
personliga offer för statens och folkets och framtidens skull. Därför är jag dig
innerligt tacksam, min älskade hustru.
Kassandra Min konung, jag har endast fullgjort min plikt och gjort allt vad mitt
samvete manat mig till. Mindre kan ej en människa göra.
Kroisos Din anspråkslöshet är en dygd lika fager som vinnande och vittnar gott
om ditt folk. Jag har nyligen skickat till guden i Delfi, han lär visst ha namnet
Apollon, betydande skänker av silver och guld som bevis på att vi här i Lydien nu
och allt framgent ansluter oss till den hellenska kulturen. Det grekiska språket skall
bli vårt lands lärdomsspråk, och det skall strängt undervisas i grekiska vid alla våra
offentliga skolor. Ty Arion, min son, näste konung av Lydien, är en hellen, och han
skall, när jag själv kilat vidare, fortsätta mitt verk i landet och fullfölja dess både
civilisering och hellenisering. Jag ber dig allenast, min son, att ej svika mig. Så grymt
som jag blev behandlad av drottning Roxane och Lydia och deras söner har aldrig en
konung förr blivit. De kastade ner mig i en bitter avgrund av sorger som det var ett
helvete att ta sig ut ur. Allenast Kassandra och din existens blev min räddning. Om
ni även övergett mig för intriger och verklighetsflykt, för ett vildmarkslivs falska
förförelser och romantik, hade jag nog kreverat. Nu kunde jag genom er räddas till
livet och kämpa mig åter till ansvaret och till en tro på mitt liv. Jag är alltjämt vår
världs allra rikaste man, och jag njuter av glädjen därav! Aldrig mera skall någon här
komma och påstå att lycka ej blott finns i pengar och makt!
Kammarherren (träder fram) Herre konung, en trashank står utanför porten och ber om
ett samtal med dig.
Kroisos Vad är det för en stackare?
Kammarherren Han är en fryger av konungslig börd, och han påstår sig heta
Adrestos.
19