Kung Krösus

(Kammarherren inträder.) Vad är det, gode kammarherre?
Kammarherren Aratus har segrat i Pamfylien och tågar in i staden nu i
fullkomlig triumf. Han önskar genast träffa sina bröder och sin fader.
Roxane Vet han någonting?
Kammarherren Om vad, min drottning?
Roxane Om exempelvis att Lydia hans moder har förskjutits?
Kammarherren Ingen utanför vårt hov vet någonting om något sådant, drottning.
Roxane Kan han hållas härifrån tills krisen lagt sig?
Kammarherren Ingenting kan hålla Aratus på avstånd från vad han vill
träda i kontakt med.
Aratus (inträder plötsligt, blir stående inför scenen) Vad är detta? Har min fader blivit
sjuk? En ställning såsom denna, konungen och drottningen tillsammans liggande och
sittande på golvet, anstår ej ert majestät. Det glunkas om förunderliga skeenden. Vad
är å färde?
Kammarherren Jag ber att få lämna scenen. (bugar sig och går efter tillstånd av
drottningen.)
Roxane Aratus, din far har fått en chock på grund av skilsmässan ifrån din
moder Lydia.
Aratus Men varför har han skilt sig från min moder? Vad har mamma nu igen
ställt till med?
Roxane Hon har framställt sina båda önskningar som denne stackars herre
lovade att uppfylla för henne en bedrövlig dag för tjugo år sen.
Aratus Och?
Roxane Hon önskade att din bror Atys skulle gå i landsflykt och att du i stället
skulle ärva tronen.
Aratus Har då mamma blivit galen?
Roxane Nej, min son. Hon hörde en ond profetia om att Atys skulle döda dig om
han blev konung.
Aratus Av vem då?
Roxane Det vet vi icke.
Aratus Säkert var det hennes gamla släkting, hon som en gång var min amma.
Gör ej mer uppståndelse av saken. Jag skall tala med dem, och de skall få lära sig att
veta hut! Det skall nog ordna sig. Men var är Atys nu?
Roxane På väg ur landet.
Aratus Har han ej först sagt farväl till er, sin egen mor?
Roxane Jag gissar att han vill undvika all sentimentalitet.
Aratus Jag måste träffa honom genast först av alla.
Roxane Lycka till, min son. (Aratus försvinner.)
Min make, ännu finns det hopp. Din Lydias son är redlig nog att önska
trotsa ödets gång. Och han är nog den ende av oss som kan lyckas med den saken.
(Hon förblir sittande på golvet omfamnande sin liggande vanmäktige make.)
Scen 4.
Atys Skall jag ta farväl av någon? Nej, var starkt och hårt, mitt hjärta, i din
gränslösaste smärta och din högsta tänkbara mänskliga motgång, ty från denna dag
kan mänskors sällskap endast öka ytterligare ditt lidande. Jag frånsäger mig varje
form av mänskligt sällskap, jag förskjuter hela mänskligheten och ber gudarna att
helst utrota den, ty mänskorna med all sin strävan utgör endast bördor för varandra,
då de endast bryr sig om att vräka över sina sorger och bekymmer på varandra.
Sålunda blir mänskolivet ständigt tyngre och mer outhärdligt ju mer innehåll den
mänskliga historian får. Min far upphöjde mig som summan av sex ärorika härliga
14