Nummer 2 2009 - Dialäsen

Modiga patienter kräver modig personal. När Zanna Wigg, 10,
plötsligt ville sticka sig själv i fisteln var det bara för Ann-Sofi
Forsberg, sjuksköterska vid dialysen i Falun, att hänga med.
– Barn är spontana och därför lätta att arbeta med, menar Ann-Sofi,
som inte har någon tidigare erfarenhet av barndialys. Rent medicinskt
behöver det heller inte innebära några större svårigheter.
Zanna
– en solstråle
Zanna har en ovanlig och aggressiv form av nefrit, som
debuterade när hon var fyra år. Hon transplanterades med
mamma Camillas njure, men sjukdomen gick över i transplantatet
inom ett år. Hon började med då peritonealdialys(PD).
Hösten 2007 började man planera för start i hemodialys (HD),
eftersom PD inte gav tillräcklig dialyseffekt. Men HD-starten
fick plötsligt tidigareläggas då Zanna
fick en tunnelinfektion och peritonit.
– För mig var det helt självklart att
Zanna skulle få dialys hemma i Falun
och slippa pendla till Huddinge, säger
Ann-Sofi, och får medhåll av kollegan
Suzanne Andersson som också varit
med och tagit hand om Zanna från
början.
– Vi åkte ner till Huddinge en torsdag
för att lära oss om barndialys. På tisdagen
veckan därpå tog vi hem Zanna.
Ann-Sofi och Suzanne har bara positivt att säga om det, och
menar att de har haft förvånansvärt lite frågor. När och om de
dyker upp finns kollegerna på Huddinge att rådfråga.
Zanna pillar vant bort sårskorporna, låter nålarna glida in
i kärlet på överarmsfisteln, flushar och drar ut blod för provtagning.
42
» Värmen och närheten dem
emellan är tydlig. Ann-Sofi
och Zanna har lekt mycket.
Ann-Sofi har legat i sängen
bredvid och låtit Zanna
›sticka‹ henne med hylsorna
kvar på nålarna, kolla kalium,
och till och med söva
henne på låtsas. «
– Jag åt massor av choklad igår när det var lördag, säger
hon, och ler.
– Ja, då får vi väl se hur kalium ligger idag då, svarar Ann-
Sofi och tar emot provet.
Pappa Janne finns också med vid Zannas sida och räcker
slangarna till henne.
Det var på nationaldagen 2008 som
Zanna bad om att få sätta nålarna själv.
– Hon hade inte tränat på det, men
när hon bad om det var det bara att låta
henne prova, säger Ann-Sofi. Och det gick
hur bra som helst.
Zanna hade noga tittat på hur sjuksköterskorna
gjorde, så hon var väl förberedd,
både praktiskt och mentalt. Dagen
var väl vald.
– Jag passade på en dag när mamma
och pappa inte var med, säger Zanna. Mamma hade bara
svimmat, och pappa hade ramlat omkull.
– Det är det lättaste som finns, tycker Zanna. Det är till och
med lättare än två plus två.
– Jag skulle nog säga sju plus åtta, ler Ann-Sofi, och brottas
lite med Zanna.
Värmen och närheten dem emellan är tydlig. Ann-Sofi och
Zanna har lekt mycket. Ann-Sofi har legat i sängen bredvid
DIALÄSEN 2.2009