UTANFÖRSKAPANDET

arenorna. Det finns också en poäng i att definiera ett problem som någonting ”nytt”, så att inte
argumentationen blir upprepande och mättat (Hilgartner & Bosk 1988 s. 60ff).
I konkurrensen om utrymme på agendan är det också viktigt att kunna relatera problemet
till större kulturella frågor som vid det aktuella tillfället upptar det offentliga intresset.
Något som dessutom kan styra definitionen av ett socialt problem är det ekonomiska läget. I
tider av högkonjunktur är det lättare att urskilja sociala problem som värda att spendera pengar
på. En definition av ett socialt problem som fått ett stort genomslag inom en arena sprids
ofta till andra offentliga arenor. Om definitionen av ett socialt problem får fäste i den politiska
diskursen dröjer det alltså inte länge innan det också uppmärksammas i massmedia, och vice
versa. Det finns sålunda en synergieffekt mellan de offentliga arenorna som får ytterligare
bränsle då olika aktörer aktivt söker påverka de övriga arenorna för att nå ett större genomslag
(ibid. 1988 s. 64ff).
Herbert Blumer lanserade 1971 en teori om definitionen av sociala problem som kollektiv
handling. Blumer menade att sociala problem aldrig kan betraktas som faktiska, de är snarare
kulturellt och historiskt kontextbundna. Det är med andra ord definitionen av ett problem som
bestämmer dess art, inte dess objektiva natur. För att nå sin fulla kraft som ett definierat socialt
problem måste det legitimeras i de sammanhang som i samhället anses vara viktiga, exempelvis
massmedia och lagstiftande församlingar, vad Lindgren kallar ”diskursens betydelsefulla
arenor” (Lindgren 1993 s. 42). Blumers teori har sedermera byggts ut och modifierats av
andra sociologer. Mark Peyrot skrev 1984 en artikel om narkotikamissbruk i USA där han
utarbetade en cyklisk modell för ett socialt problems utveckling. Han hävdade att ett socialt
problem aldrig är färdigdefinierat, utan snarare omdefinieras i cykler som dock alltid är beroende
av tidigare problemförlopp. Ett problems första generation består av tre utvecklingsstadier:
1) Agitation för mobilisering – i detta skede hävdar någon att det existerar ett problem
som måste lösas. Olika förslag på lösningar presenteras då definitionen av problemets
”natur” här inte är avslutad utan fortfarande förhandlas.
2) Åtgärdsutformning – problemet lyfts till en högre, officiell institution och en handlingsplan
utformas för att få bukt med det definierade problemet.
3) Åtgärdsimplementering – den officiella handlingsplanen sätts i verket och delegeras
till en eller flera olika aktörer som får ansvaret att genomföra denna.
Handlingsplanerna visar sig dock ofta oförmögna att ta sig an och lösa det definierade problemet
och därför följer det sociala problemets andra generation som utmärks av följande utvecklingsstadier:
4) Programmodifiering – denna skapas ofta inom ramarna för vad den första generationens
problemdefiniering åstadkommit. Grunden förblir densamma, men alternativa
metoder, modeller och tekniker trängs om utrymmet. Själva problemdefinitionen ifrågasätts
inte till en början, men i takt med att nya aktörer tar plats börjar allt det som
grundlades under det sociala problemets första generation att ifrågasättas, och till slut
ses de ursprungliga åtgärderna som totala misslyckanden som endast förvärrat situationen.
5) Agitation för reformering – parallell med den allra första punkten. En alternativ problemdefinition
och förslag till lösning på denna presenteras och valet står mellan att
satsa ännu hårdare på den ursprungliga idén eller att överge den och påbörja något
nytt. (Peyrot 1984 s. 84f):
9