UTANFÖRSKAPANDET

klassteorier bär på vissa karaktäristika, har fått ta ansvar för sin egen exkludering. Detta har i
sin tur lett till ett skuldbeläggande av den fattige individen vilket har legitimerat en socialpolitik
i västvärldens industrialiserade länder som lett till att rätten till welfare, eller bidrag, 10 har
beskurits samtidigt som politiska åtgärder som syftar till att få in människor i arbete fått företräde
(Martin 2004 s. 79). Den tidigare ”överenskommelsen” om att staten var ansvarig för
medborgarnas välfärd har underminerats i 1990-talets nyliberala tidsanda, och snarare ersatts
av ett fokus på individers tillkortakommanden och lättja som förklaring till ekonomisk ojämlikhet.
Därför har ansvaret förskjutits från staten till den fattige individen. Välfärdsstaten har
kritiserats för att vara orsaken till att individer utnyttjar de system som byggts upp för att
motverka ojämlikhet. Idén om att individer utnyttjar välfärdssystemen kan urskiljas som en
central del i användandet av underklassbegreppet (ibid. s. 81).
Den engelske sociologen David Byrne gör i sin bok Social Exclusion (2005), som jag
senare kommer att återkomma till, en arkeologisk utforskning av begreppet social exclusion
och går då bland annat igenom underklassbegreppet. Byrne gör Charles Murray till en av de
ansvariga för att en underklassdiskussion, där en ärftlig fattigkultur är ett givet inslag, återvunnit
mark i europeisk socialpolitik. Byrne placerar, i sin arkeologiska genomgång, Murray
inom en nyliberal idétradition, som han menar utmärks av en underliggande moraliserande
aspekt i de diskurser som kategoriserar individer i den samhälleliga periferin (Byrne 2005 s.
24). Byrne redogör också för den neokonservativa begreppsapparaten, som han tillskriver än
mer cynism än de nyliberala tänkarna. Han beskriver bland annat Lawrence Meads tankar om
de fattigas ovilja att ta lågavlönade och obehagliga arbeten. Enligt Mead skapar detta en negativ
spiral där de fattiga aldrig lyckas få någon arbetslivserfarenhet, vilket i sin tur leder till
apati och uppgivenhet. Mead hävdar att det är socialpolitikens roll att skapa incitament, med
både piska och morot, för de fattiga att välja arbete framför ”bidragsberoende” (ibid. s. 25).
Över huvud taget hävdar Byrne att neokonservatismens kärna består av att den exkluderade
skuldbeläggs genom en retorik som ofta lindas in i begrepp som ”bidragsberoende”. From
welfare into work har således blivit en slogan som framför allt i USA fått ett stort socialpolitiskt
genomslag. Neokonservativa förespråkare försöker således skapa en arbetsetik, samtidigt
som de inte ställer sig bakom rätten till arbete, då kapitalismen kräver en reservarmé av arbetare
(ibid. s. 29). 11 Termen brukar generellt, i en amerikansk kontext, sägas fånga vissa beteendemässiga
och biologiska representationer av de som befinner sig längt ned i samhällshierarkin.
Hemlösa, unga, svarta, ”bidragsberoende”, missbrukare, kriminella och arbetslösa är
bara några av de karaktäristika som allmänt brukas fästas på individerna i ”underklassen”
(Martin 2004 s. 81).
Social exclusion
I Social Exclusion (2005) bryter sociologen David Byrne ned begreppet social exclusion och
har även som syfte att visa, företrädesvis i en brittisk kontext, hur den tredje vägen-politikens
användande av begreppet har sett ut. Med detta menar Byrne mer specifikt det av Tony Blair
10 Welfare är den företrädesvis amerikanska termen för offentligt finansierade åtgärder som syftar till att säkra en
minimiinkomst för ”marginaliserade” grupper. Detta kan vara allt från matkuponger via subventionerad sjukvård
till skattelättnader.
11 David Greenes bok Benefit Dependancy beskriver i stora drag den negativa utvecklingsspiral för individer som
är beroende av offentligt stöd. Greene skriver att dessa individer har en tendens att skamlöst utnyttja andra personer
samtidigt som de isolerar sig från vänner och organisationer som skulle kunna hjälpa dem att komma upp
på banan igen. Resultatet, enligt Greene, blir att de är ytterst lättinfluerade av populistiska politiker som lovar
förbättringar (Byrne 2005 s. 30).
29