UTANFÖRSKAPANDET

Det är tolkningsmöjligheterna, inte den ultimata sanningen, som är målet med en diskursanalys.
Genom att analysera sociala kategorier och de identiteter dessa medför kan man visa hur
diskursen sätter gränser för det tänkbara (Börjesson & Palmblad 2007 s. 8). Diskurser kan
uppfattas som politisk praktik, och då bör studien fokusera på hur relationer mellan olika
grupper i samhället påverkas av diskurserna (Bergström & Boréus 2000 s. 236). Michel Foucault
lade särskilt vikt vid hur samhället kategoriserades med hjälp av diskursproduktion och
hur denna produktion relaterar till makt och exkludering. I ett avsnitt i Sexualitetens historia
(1976/2002), om den klassificeringsapparat som urskiljde sexuella avvikare på 1800-talet,
skriver Foucault om kategoriernas inverkan på individen:
Dessa vackra namn på avvikelser kommer en att tänka på en natur som var tillräckligt
lättsinnig för att strunta i lagen men ändå höll på sig så pass mycket att den
fortsatte med att alstra fler arter, även där det inte fanns någon ordning länge. Den
maktmekanism som ihärdigt jagar allt detta disparata gör visserligen anspråk på att
vilja avskaffa det, men skänker det samtidigt en analytisk, synlig och permanent
närvaro: den bultar in det i kropparna, smyger in det under beteendena, den gör det
till en princip för klassificering och begripliggörande, den framställer det som
oordningens mening och naturliga ordning. Skall alla dessa tusen vilsegångna sexualiteter
bort? Nej då, men varje art skall specificeras och ges klart avgränsade områden.
Det gäller att låta dem slå rot överallt i verkligheten och att införliva dem
med individen, genom att sprida dem. (Foucault 1976/2002 s. 65)
Idag är diskursbegreppet väl inarbetat och etablerat i samhällsforskningen, men det råder fortfarande
ingen konsensus om vad diskursanalys är. Diskursanalysen är nämligen inte en enda
metod eller teori, utan snarare en rad tvärvetenskapliga och multidisciplinära ansatser som är
tillämpbara inom en mängd olika sociala områden (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 7).
Jag har valt att i min studie förhålla mig till två olika diskursanalytiska angreppssätt, eller två
teorier om man så vill, vilka jag skall presentera nedan.
Diskursteori
Diskursteori är namnet på den politiska teori som utarbetades av Ernesto Laclau och Chantal
Mouffe tillsammans i mitten av 1980-talet. Den är inte en metod i vanlig ordning då Laclau
och Mouffe själva inte tillhandahåller redskap för analys. Däremot har forskare i kölvattnet av
deras verk utarbetat verktyg ur deras begreppsapparat för samhällsvetenskaplig analys. Jag
har i detta avseende främst lutat mig mot Marianne Winther Jørgensens och Louise Phillips
Diskursanalys som teori och metod (2000) och Jacob Torfings New Theories of Discourse
(1999). I dessa böcker presenterar respektive författare mer tillgängliga verktyg för att tillämpa
Laclau och Mouffes teorier i diskursanalytiska sammanhang. Torfing tillhandahåller dessutom
en ordbok som kortfattat definierar de begrepp som är diskursteorins byggstenar.
Portalverket i Laclau och Mouffes bibliografi/er är deras samförfattade bok Hegemonin
och den socialistiska strategin (1985/2008). Där presenterar författarna för första gången på
ett extensivt vis sin teori genom att applicera den på valda delar av den marxistiska floran av
böcker och teorier. Genom att dekonstruera dessa försöker de visa hur marxistiska teorier har
utarbetats och konstruerats. Laclau och Mouffe kritiserar utförligt hur olika marxistiska tänkare
strävat efter att diskursivt konstruera en utvald klass som skall utkämpa klasskampen, nämligen
arbetarklassen eller proletariatet. Enligt diskursteorin är all sådan konstruktion omöjlig
eftersom diskurser aldrig kan vara klara eller helt totaliserade. Diskurser och identiteter är i
stället stadda i ständig förändrig. Bokens andra fokus vilar i författarnas försök att vitalisera
och omforma marxismen. I denna del tar Laclau och Mouffe framförallt hjälp av Antonio
11