O-Ringentidningen Nr 2 2023

Gemenskap, klubbkänsla
och omväxlande utmaningar
– det är vad O-Ringen i första hand handlar om
Jag har sett det mesta i idrottsväg, men att själv få stå
överst på prispallen efter en etapp i O-Ringen slår det
mesta. Att det var i H21C-klassen och för 42 år sedan
spelar ingen roll. Orientering är idrott när det är som bäst.
Varje gång som jag är ute i skogen på hundpromenad med Xavi,
vår strävhåriga Jack Russell, kommer minnena tillbaka. Jag blickar
in mot branten på andra sidan kärret, tänker mig en rödvit skärm
stå vid foten av branten, eller norra delen av det lilla kärret.
Ibland tar jag några snabba steg in från vägen eller elljusspåret,
låtsas att jag har karta och kompass i handen, och snabbt spikar
kontrollpunkten som bara jag kan se.
Så enkelt var det inte när jag tävlade i orientering. Då irrade jag
ofta runt i jakten på rätt kontroll, vände kartan åt fel håll, sprang
för snabbt eller för långsamt och bommade så mycket att jag lovade
mig själv att aldrig mer skulle ge mig ut i okänd mark igen.
Bara för att nästa vecka åka iväg till tisdagens klubbtävling,
betala den symboliska startavgiften, rita in kontrollerna på kartan
och sedan kasta mig ut i skogen igen.
Jag höll på med all idrott som tänkas kan där jag växte upp i
norra Småland på 1970- och 80-talet. Fotboll, friidrott, skidor,
bandy, pingis, volleyboll, skytte – och orientering. Det var något
alldeles extra med just orienteringen. Gemenskapen inom den
stora orienteringsfamiljen var oslagbar. Jag älskade närheten till
naturen, friheten, ovissheten inför själva tävlingsmomentet och
sedan eftersnacket när vi gick igenom våra vägval.
Jag har kvar en hel kartong med kartor hemma i föräldrahemmet
i Södra Vi, en mil norr om Vimmerby. Vägvalen är inritade
med vass blyertspenna på de gamla kartorna. Det är inte många
streck som går rakt på kontrollen, utan mest cirklar och bågar vid
sidan av.
Anders Lindblad i röd tröja diskuterar vägval med sin pappa Kurt och kusin Ove
Lindblad. Foto: Privat.
Gemenskapen inom den
stora orienteringsfamiljen
var oslagbar. Jag älskade
närheten till naturen, friheten
och ovissheten inför själva
tävlingsmomentet
Det bästa var sommarens O-Ringen
Det bästa med orienteringen var sommarens O-Ringen, eller
Femdagars som vi sa. Första gången jag och min kusin Ove var
med – vi höll mer eller mindre alltid ihop på den tiden – var när
tävlingen avgjordes i Skåne 1974. Två år tidigare hade skogen
invaderats av löpare i Smålandsskogarna, inte långt från Vimmerby
– jag minns att en etapp avgjordes nära gården där Emil i Lönneberga-filmerna
spelades in. Den tävlingen satte djupa avtryck i
mig, Femdagars var något jag själv ville vara med på.
Skåne 1974 med Brösarps backar som jobbig etapp, Stockholm
1975 med Västerhaninge som centralort, Västergötland 1978
då jag och Ove var lika mycket intresserade av tjejerna från
OK Hammaren i Sandviken som av själva orienteringen (när vi
kom hem igen så var vi fast övertygade om att köra moped från
Vimmerby till Sandviken tur och retur bara för att få träffa tjejerna
igen) och sedan Hälsingland 1981.
Mitt livs största idrottsminne
Det var, på den tredje etappen, som jag tog mitt livs största seger.
Jag sprang i klassen H21C, alltså klassen som rankades lägre än
både Elit, A och B, men konkurrensen var ändå tuff. Vi var över
300 löpare vill jag minnas som gjorde upp om segrar och pallplatser
och jag fick till ett närmast perfekt lopp på etapp nummer tre.
Att vinna en etapp innebar att kompisarna i Vimmerby OK band
ihop en fin segerkrans som de hängde runt halsen på mig i vårt
läger, där VOK-flaggan vajade högt och där stämningen var underbar
med många skämt, sammanhållning och gemenskap över både
generations- och könsgränser.
På den officiella prisutdelningen fick jag kliva upp överst på pallen.
Minns att jag fick ett regnställ och en Hälsinge-nyckel i trä i pris.
Kände mig stolt, lycklig och tacksam. Senare på kvällen samlades vi
alla i Vimmerby OK och åt tillsammans vid vårt läger. Historierna
därifrån har jag glömt, men jag är säker på att Lasse, Mats, Ove, Jerry,
Roger, Agneta, Bengt, Mats-Lennart och alla vi andra fortsatte att
Lagerkransen bands av klubbkompisarna i Vimmerby OK efter etappsegern
1981 i H21C. Foto: Privat.
diskutera vägval, kartor, terräng och livet i största allmänhet innan vi
kollade in folklivet vid dansbanan senare på kvällen.
Ett tidningsurklipp från Vimmerby Tidning, som mamma
Kerstin sparat och bevarat, talar om att jag inte nådde fram med
rapporten om min egen etappseger den dagen. Jag hade precis fått
extrajobb på Vimmerby Tidning som sportreporter och tyckte nog
att det var lite pinsamt att ringa och berätta om min seger. På den
tiden fanns inga mobiler, inget internet, utan de gamla telefonerna
var viktigast i arbetet. Och att hitta en telefon på campingområdet
i Hälsingland var nog inte det enklaste, vill jag tro. Men texten om
min seger ”toppade” sportsidorna i Vimmerby Tidning. Det har
aldrig hänt, varken förr eller senare, att mina egna insatser ansetts
vara det största som hänt den dagen.
Jag gick ut som trea på den sista etappens jaktstart, en position
som jag behöll in i mål. Att sluta trea i O-Ringen, oavsett vilken
klass det handlar om, är ett av mina bästa idrottsminnen. Då har
jag ändå haft förmånen att vara utsänd som journalist för Svenska
Dagbladet på nio olympiska spel, massor av VM i bland annat
fotboll, friidrott, skidor, handboll och andra stora äventyr, som
Dakarrallyt i Afrika, Australian Open i tennis och Masters i golf.
Bland bragdgul och VM-medajer
Jodå, jag har även bevakat och skrivit om orienterings-VM, när
världsmästerskapet avgjordes i skogarna utanför Västerås 2004 och
Karolina A Höjsgaard tog hem guldet i långdistans. Den orienterare
som jag skrivit mest om är dock Tove Alexandersson, hon
som 2019 också fick Svenska Dagbladets bragdguld som den andra
orienteraren i historien efter Annichen Kringstad 1981.
Sedan tio år tillbaka är jag sekreterare i bragdjuryn som beslutar
om vem eller vilka som ska få det årliga Bragdguldet. I rollen som
sekreterare – och som sportkrönikör på Svenska Dagbladet – är
det jag som plockar fram alla kandidater, håller i det mesta runt
medaljen och även är med och röstar. Det är en ynnest att få vara
en del av Sveriges mest traditionstyngda idrottspris och som
gammal orienterare har jag givetvis hållit Tove Alexanderssons alla
framgångar högt genom åren. Annichen Kringstad har under alla
mina år också varit en del av juryn.
Tältliv på O-Ringen. Lars-Göran Johansson, kusinerna Anders och Ove Lindblad
samt Mats Johansson. Foto: Privat.
Comeback på Smålandskusten
Att O-Ringen avgörs vid Smålandskusten 2024 känns verkligen
spännande och helt rätt. Jag är säker på att alla deltagare kommer
att tas omhand på bästa sätt och att banorna är utslagsgivande
och roliga att ta sig igenom. Terrängen lär skifta, från småskuren
skärgårdsterräng till tungsprungen Smålandsskog. Det blir en
utmaning, både konditionsmässigt och rent orienteringsmässigt.
Jag har inte sprungit en enda orienteringstävling för egen del
sedan O-Ringen 1983, då småländska Anderstorp var centralort för
nästan 25 000 deltagare. Annichen Kringstad – vem annars – och
Håkan Eriksson tog hem segrarna i elitklassen det året, medan jag
själv mest irrade runt utan kontroll. Minns inte ens vilken placering
jag fick, men det är inte det som O-Ringen i första hand handlar om.
Det är gemenskapen, klubbkänslan, de omväxlande utmaningarna,
eftersnacket på kvällarna och det spartanska tält- eller husvagnslivet
som är själva grejen med Femdagarsorienteringen.
När jag tänker tillbaka på all den glädje som orienteringen, och
framför allt O-Ringen, har gett mig så vore det kanske på sin plats
att göra comeback med karta och kompass vid Smålandskusten
2024. Finns det möjligen en C-klass i H65?
Anders Lindblad framför klubbstugan i Vimmerby. Foto: Privat.
Anders Lindblad
Sportkrönikör på Svenska Dagbladet, sekreterare
i Bragdnämnden och tidigare medlem i Vimmerby OK.
24 O-RINGENTIDNINGEN NR 2 • 2023 O-RINGENTIDNINGEN NR 2 • 2023 25