SVANESÅNGEN - Böcker

...fiskrikedom och stora skogar väger lätt då människan dras till större orter.
– Det var Johan Olsson i Alsjärv som hade korna här, han lät dom simma över sjön. Johan bodde
här bara på sommaren och sålde sedan till läkaren Johan Wilhelm Nyberg. Sedan köpte SCA och
nu är nästan allt borta
Sommarlagårn finns kvar men av vinterlagårn återstår bara ruiner och för att kika in måste jag
forcera hallonsnår och brännässlor. I öppna spisen som rasat in har funnits en järngryta där man
tvättade och kokade kläder, dessutom fick barnen bada i grytan. Vid det här laget har mina kompisar
sökt sig mot skogsbrynet och stigen som leder mot bilen. Det här kan vara sista gången jag
besöker Rönsjärv och därför dröjer jag mig kvar en stund, ensam med fågelsången och allt det
andra som lever kvar.
I Pilkver har Inga-Britt, Henny och Hellen börjat undra var vi håller hus. Kaffe med mackor och
annat gott står framdukat i det mysiga köket som får sin energi från solceller, elverk och gasol. Förr
fanns det inte elström i Pilkver.
– Vi försökte få ström men fick inte. Norrersta gården i Vallsjärv och vi var dom enda som inte
fick, säger Helge och Börje tillägger:
– Det var då mamma börja vilja flytta.
Telefon fick man 1947 och det var gratis att ringa eftersom man hade telegrafstation.
Hur var det egentligen att bo så avskilt som i Pilkver? Den frågan sysselsätter syskonen och värdinnan
medan jag smyger i mig ytterligare ett par av hennes mackor.
– Det var nog ganska hårda tider, funderar Inga-Britt. Vi skulle då inte ha klarat av det. Dom tog
hand om allt. Kvinnorna spann och sticka strumpor, vävde vadmalstyger och sydde
Det har snart gått ett halvt sekel sedan Inga-Britt och Börje flyttade till Luleå. Nog var det väl stor
kontrast mot att bo i nybyggarland?
– Jo, för fan, säger Börje. Det var enorm skillnad att komma från skogen till järnverket och att bo
i en lägenhet. Här blir man harmonisk med naturen, känner lugn och ro.
143