SVANESÅNGEN - Böcker

åtarna”. Inga skador uppstod men beträffande motivet
och skuldfrågan var Kuriren säker på sin sak:
”Flottningsstrejken har nu avancerat så långt att man
från strejkledningens sida inte ens drar sig för rena attentat
mot de arbetande”.
Norrskensflamman ansåg sig i stället ha bevis för
att några namngivna nazister på orten utfört sprängningen,
i syfte att skapa splittring och opinion mot de
strejkande. Och visst var det så att extrema högerkraf-
Flottningen på Pilkån upphörde tjugo år efter strejken. Långter stod på arbetsgivarnas sida. Bland annat var två av
forskojan flyttades till Vippabacken där serveringsbyggnadens flottningscheferna aktiva nazister, vilket jag redovisat
timmer fortfarande minner om strejken.
i min flottarbok. Men även extrema vänsterkrafter tog
alla chanser att utnyttja strejken för sina syften. En av
de kommunister som försökte få med flottarna i sin revolutionära kamp var Gunnar Johansson från
Tornedalen. Han var lättrörlig med sin motorcykel och hade täta kontakter med likasinnade i bland
annat strejkledningen. Av boken Eldsjälarna framgår att Gunnar Johansson studerat i Sovjet åren
1927–31, och att han haft en aktiv roll under väg- och flottningsstrejkerna i Tornedalen.
Även om extremister hade inflytande var dock strejken i första hand en folklig protest mot kärva
och orättvisa förhållanden. Att flottarna i Norrbotten länge varit en missgynnad grupp framgår av
årligt förekommande strejker och andra missnöjesyttringar. Strejken 1934 var dock störst av dem alla;
sammanlagt strejkade 1 500 flottningsarbetare i Överkalix, Korpilombolo, Gällivare, Jukkasjärvi och
Kalix kommuner.
Upprinnelsen var att Kalix älvs flottningsförening krävt att få sänka timlönen med fyra öre, från 72 till
68 öre. Det kan jämföras med industriarbetarnas genomsnittliga timlön som 1934 var 147 öre i Norrbotten,
alltså mer än dubbelt så hög som flottningsarbetarens. Till råga på allt var det världsdepression
med arbetslöshet och svår fattigdom. En titt i Överkalix kommunarkiv ger en intressant inblick i de
förhållanden som rådde vintern före strejken. Fattigvårdsstyrelsen där min morfar var ordförande
tvingades sammanträda var och varannan vecka. Tjugo betrodda tillsynsmän i byarna bedömde vilka
som behövde hjälp, deras rekommendationer låg sedan till grund för Fattigvårdsstyrelsens beslut:
Den 30 december 1933 beviljar Fattigvårdsstyrelsen ”månatligt understöd” till 116 personer och
familjer för det kommande året. Understödet är mellan fem och 75 kronor i månaden, plus en till
två liter mjölk per dag. Till detta kommer en mängd tillfälliga bidrag på mellan fem och tjugo kronor.
Samt stöd i form av ”en famn ved, en skrinda hö, sju liter mjölk dagligen tills vidare, tre meter
lumptyg till klädning, handskar åt skolpliktig gosse” och så vidare...
I januari 1934 beviljas 78 familjer och 51 enstaka personer tillfälligt kontantunderstöd på mellan
fem och femton kronor. Tretton ansökningar avslås.
Efter att skollärare vitsordat behovet beviljas särskilt utsatta barnfamiljer ”ett par handskar, sex meter
flanelltyg, 14 decimeter vadmal, två par handskar, garn till flickkofta plus tre härvor till strumpor,
lumpplagg till två gossblusar samt tre mössor vars pris ej finge överstiga två och femtio per styck”.
Den 28 mars sammanfattar Fattigvårdsstyrelsen läget så här:
”Som följd af olika samverkande omständigheter har fattigvården under vintermånaderna anlitats
i oroväckande grad. Till arbetslöshetskommittén riktas en allvarlig vädjan att så vitt kan ske söka
lätta kommunens för närvarande till ytterlighet komplicerade försörjningsproblem.”
Inte konstigt att många av de cirka tusen flottningsarbetarna i Överkalix var desperata och stridssugna.
Men bara femton procent var fackligt organiserade i Svenska Skogs- och Flottningsarbetare
Förbundet (SSFF) och detta skapade förstås problem. Med röstsiffrorna 79–45 avslog medlemmarna
ett förlikningsförslag som skulle ge en lönesänkning med två öre. SSFFs distriktsstyrelse
begärde då blockad av flottningen men förbundsstyrelsen sa nej, med hänvisning till stadgarna som
krävde två tredjedelars majoritet för stridsåtgärder. Då beslutade flottarnas strejkledning att verkställa
blockaden och förbjöd allt flottningsarbete i Kalixälven med biflöden. Förutom oförändrad
148