SVANESÅNGEN - Böcker

92
järnvägsstationen är det bara drygt en kilometer till Björkvattnet. Men han kan förstås även ha
mördats någon annanstans.
Det är i april jag pratar med Eberhard och båda är vi så intresserade av fallet att vi vill veta mer.
Därför kommer vi överens om att tillsammans besöka Björkvattnet när isen gått och det blivit
varmt.
Innan dess kontaktar jag Folkrörelsearkivet på Björkskatan i Luleå där man förvarar gamla dagstidningar.
Jag vill bland annat veta om polisen lyckades klara ut om det var självmord eller mord,
eller rentav en olycka. För en ”gammal” journalist är det också intressant att se hur effektivt nyhetsarbetet
var på en tidning för 80 år sedan. Detta är vad jag fann i urklippen från Kuriren och
Norrländskan (NSD):
Dagen efter upptäckten har båda tidningarna korta och i stort sett likalydande nyhetstexter, Kuriren med
rubriken ”Ett ruskigt likfynd”. Veckan som följer har tidningarna korta texter på dålig nyhetsplats.
Vid obduktionen fyra dagar efter likfyndet finner doktor Kallander skotthålet vid höger tinning. Det
spekuleras vilt i vem den döde är och om det rör sig om mord eller självmord.
Så här skriver Norrländskan en vecka efter likfyndet under rubriken ”Mord, icke självmord i Vitvattnet”:
Mysteriet kring likfyndet i Björkvattnet har inte lättat under de senaste dagarna. Till någon klarhet
om vem den döde i livstiden varit har man ännu icke kommit. Det första antagandet att den omkomne
var identisk med en gårdfarihandlare från Västerbotten, som i våras besökte bygden, visade
sig felaktigt. Gårdfarihandlaren har efter berömt mönster kunnat meddela polisen att ryktet om
hans död var betydligt överdrivet.
Polisen har vidare varit i kontakt med en del tattare som efter besök i trakten återvänt söderut via
Boden, för att få utrönt huruvida någon av sällskapet försvunnit. Den döde hade nämligen en viss
likhet med en av medlemmarna i sällskapet. Det visade sig emellertid att ingen av tattarna saknades.
Polisen har fått söka andra ledtrådar för att sprida ljus över det mystiska försvinnandet.
Enligt vad N.S.D. erfarit lutar man mer och mer åt den uppfattningen att det icke är fråga om
självmord utan om ett väl planlagt och skickligt genomfört mord. Den döde skulle då från mordplatsen
i bil förts ner till Björkvattnet och där sänkts i sjön. För riktigheten av denna teori talar ju bl.a.
den omständigheten att den dödes fickor voro omsorgsfullt tömda. Misstankarna äro också riktade
åt visst håll. Innan man går vidare på det spår som nu följes, gäller det i första hand att få utrönt
huruvida skottet avlossats ur en revolver eller ur ett gevär. Och den saken är det statens materialprovningsanstalt
som har att utreda.
Samma dag gör Kuriren följande analys:
Uteslutet är naturligtvis icke, att den döde är utlänning, och i så fall skulle man närmast gissa på finne.
Skulle ett mord föreligga, är väl det mest sannolika att liket förts dit från annan ort och sänkts i
sjön. Under alla omständigheter synes draggning i sjön Björkvattnet vara en av de första åtgärder,
som polisen bör vidtaga, och skulle därvid skjutvapnet anträffas, kan åtminstone teorien om ett
morddrama utan vidare avfärdas.
Tolv dagar efter likfyndet meddelar Norrländskan att kulan anlänt till Statens provningsanstalt för
analys: ”Huru lång tid detta kommer att taga kan prof. Roos av Hjelmsäter ännu icke säga”.
Jag måste erkänna att jag blev förvånad då jag läste tidningsklippen. Polisen tycks ha jobbat i snigelfart
och pressen tycks inte ens ha besökt Björkvattnet. Men det var förstås helt andra förutsättningar
på den tiden; bilar var sällsynta och bara ett fåtal hade telefon.
I boken Kalixbyar i skymundan skriver Henning Larsson att många pekade ut en man och hans
svägerska. De vallades på platsen och förhördes men utan resultat. Enligt senare rykten ska samme
man (som hade TBC) på dödsbädden ha bekänt för kyrkoherden att han var skyldig till mordet. Detta
var struntprat och en grov skymf mot kyrkoherden som aldrig skulle ha yppat något sådant, enligt