SVANESÅNGEN - Böcker

Landkäringen
Förr trodde folk på Landkäringen – ett övernaturligt väsen som ansågs befolka skogarna. Kärt barn
har många namn och Landkäringen kallades bland annat Skogsrået, Råre, Landet och Landan.
Mor Maria i Grantjärn fick närkontakt med Landan.
– Hon trodde på knytt och sa att hon sett Landan på stigen mot Sklörbacken. Hon sprang och det
gjorde Landan också.
Efter att Marias barnbarn Martin Wikström berättat detta för mig beslutade jag att ta reda på mer
om Landan.
År 1948, efter andra världskriget, gav Nederkalix sockens hembygdsgille ut ett häfte om Folktro
i socknen. Här finns många intressanta uppgifter och berättelser som framlidne läroverksadjunkten
och realskolerektorn Per Hedman samlat in.
För sonen Sven Hedman berättade Per hur insamlingen gick till:
– Pappa åkte runt i byarna och pratade med folk om sånt som i dag brukar kallas övernaturligt. Han
sa att i dagens samhälle ser man inte sånt, för man tror inte på det. Man måste vara öppen, sa pappa.
Gammalfolket ute i byarna berättade att Landan kunde uppträda både i mänsklig gestalt och djurgestalt,
ibland gav hon sig bara till känna i något slags skeende.
I Bondeborg exempelvis fick man en dag se en hel rad kor komma hemåt. Byborna trodde det
var deras egna men vid ett stenröse försvann plötsligt korna ned i marken. Bästa beskrivningen
av Landkäringen i mänsklig gestalt fick Per Hedman av en gammal kvinna som påstod sig ha sett
henne vid flera tillfällen:
”På huvudet hade Landa alltid en halsduk. Hennes hy var starkt röd. Hennes ansikte var längre än
vanliga människors. Ögonen mörka. I övrigt mänsklig gestalt. Klädseln skiftande. Ibland hade hon
mörka, ibland ljusa kläder men var vanligtvis rödklädd.”
Hon hade boskap som människan och ibland även hund. Ofta hade hon med sig sina kor som hon
lockade i långa rader efter sig. Vuxna brukade skrämma sina barn med påståendet att Landhundarna
angrep småbarn (vuxna skrämde även barnen för Näcken, anledningen var nog ungefär densamma).
Landhundarna beskrevs som små, röda och skällande. En 75-årig före detta vallpiga i Ryssbält
berättade för Per Hedman om en liten mörk hund som kommit till
sommarlagårn. Efter hunden kom Landan med sina sex kor som
hon ”kristnat” och lockade efter sig. De sex första orden i lockversen
bestod av kornas namn, de två sista var själva lockorden.
Så här lockade Landan på sina kor:
”Äppel Bäppel, Lingas Tvingas, Jäärp Tjäärp, Kolodum ko.”
Plötsligt försvann hunden, Landan och korna. Allt enligt vallpigan
som för Hedman berättade att hon på äldre dar blivit intresserad av
gammal folktro.
I Ryssbält hände det sig också att en stor och vit främmande ko på
kvällen kom in i lagårn med de andra kreaturen. Den gav så mycket
mjölk att det var som från en ”fattigmansko”, men mjölken var inte
vit utan ljusröd. På morgonen visade det sig att kon inte legat i båset
och att dyngan såg ut som fårlort. Så snart kon kom ut ur lagårn
råmade den två gånger och försvann; ett säkert tecken på att det var
Landkäringens ko.
Ibland kunde Landan vara välvillig och om man gjorde henne en
tjänst kunde man få riklig belöning. Men för det mesta var hon illasinnad
och det gällde alltid att vara på sin vakt. Ofta visade hon
sig bland buskarna i myrkanter där folk plockade bär. Om någon då
försökte närma sig drog sig Landkäringen långsamt undan för att
Sven Hedmans pappa Per beklagade att
nutidsmänniskan går miste om mycket genom
att förkasta det okända.
25