SVANESÅNGEN - Böcker

Södra Sandsjärv år 1908. Pojkarna har drivit hit korna medan stintorna finputsat stugor och lagårdar för en ny
fäbodsommar. Tredje stintan från vänster är Vaktnäs-Greta.
Sandsjärv där byalagen i Heden och Hällan hade en av Norrbottens största fäbodar.
– Det var det roligaste vi småstintor visste att få följa med mamma Greta till fäboden. Vi hade båt
och rodde över Sandsjärv, minns Selma.
Ibland fick småstintorna sova över i Oarastugan.
– Då var vi som fria, kunde gå och hälsa på i dom andra stugorna. Men fäbodstintorna var inte så
glada när ungarna skulle vara där. Dom fick besvär med oss.
– Nog var det som trevligt, fäbodlivet. Och gräddrosen var så förskräckligt god, tillägger Selma som
ler och skrattar om vartannat.
Pappa Lars-Petter var väldigt händig och tillverkade bland annat näbbskor åt de åtta barnen.
Mamma Greta fick hjärnblödning
då hon var 48 år.
– Då fick vi flickor hjälpas åt,
särskilt Ester som var äldst. Vi
fick sköta lagårn, hade fyra kor,
får, gris och häst.
På 50-talet då jag ofta cyklade till
fäboden i Södra Sandsjärv fanns
bara Oara-stugan kvar. Den nyttjades
av scoutrörelsen och ibland
var där läger med ungdomar från
olika delar av landet. Därför känns
det spännande när jag nu får tillfälle
att återse platsen – tillsammans
med Karin Karlsson, Nanny Andersson
och Bruno Vikman. Karin
är från Isistugården som hade
stuga här:
– Faster Gerda som var född 1902
berättade att dom brukade sopa stigen
mellan Heden och Södra Sandsjärv
för att få bort kottar och barr.
Tänk vad mysigt det var! Då Karin och Nanny var unga fanns här sjutton
fäbodstugor – i dag är bara Oarastugan kvar.
181