SVANESÅNGEN - Böcker

Vi låta honom berätta en
saga som han upplevat:
”En dag var jag och
Karl till en skogssjö för
att lägga ut nät. Det
blåste kallt så att vi fröso.
När vi hade lagt ut
näten gjorde vi upp en
eld för att värma oss. Då
vi hade satt oss vid brasan
kom en tomtegumma
fram till brasan, och vände
ryggen mot elden och
oss för att värma sig.
Karl som alltid var
en illmarig räf viskade:
månne om vi borde
bränna henne? Nej, viskade
jag tillbaka, då har
vi nog igen det i näten i
morgon.
Det är inte allom förunnat att få ett helt berg och en idyllisk tjärn uppkallad efter sig.
Men han kunde likväl
inte låta bli utan tog en
eldbrand och kastade i ändan på henne. Nu vände hon sig om och frågade vem det var som brände
henne. Karl var kvick med svaret: han själv. Nu sprang hon inåt skogen och skrek: han själv mig
brände. Så att ekot svarade långt över skogen. Nu skrattade Karl av hjärtans lust.
Men morgonen efter när vi skulle vittja näten. Då hade hon stoppat allt ris som fanns i sjön i våra
nät. Och inte en enda fisk fanns i näten. Men Karl han lärde sig den gången att hålla god min med
tomtar och bergens innevånare.”
Så där kunde gubben berätta. Vi låta honom berätta ett annat äventyr:
”Vi hade snälla får som kom hem varje kväll. Men en gång hade de sprungit långt inåt skogen. Det
var omöjligt att hitta dom hur jag än sökte. Och vi måste ha hem dom. Annars hade de snart varit
uppätna av järv och varg.
Nu fick jag höra att någon ropade på mig. Jag sporde: vem är det? Då frågade någon: söker ni
hästar? Nej, blev svaret. Söker ni kor? Nej. Söker ni får? Ja. Fåren är rakt över bergen ni går.
Nu fortsatte jag i riktning som jag blivit anvisad. Jag hade ej hunnit långt så möta jag ett parfolk
som kom gående arm i arm. Jag förstod genast vad det var fråga om.
Jag fortsatte min väg utan att säga ett ord. Och de sin. Mycket fint klädda voro de, herrn hade
sidenhatt och frun bar en mycket fin klädedräkt, som endast bars av adliga och förnäma damer.
Fåren hittade jag där jag blivit anvisad. Så fortsatte jag hem, glad att ha sett bergens innevånare
i högtidsdräkt.”
Spåkonster var Abraham Häggman mycket hemma i. En stor väderleksprofet var han också. Men
likväl som vetenskapen har märkt förändringar i väderrymden, så har även Häggman. Han kom
nämligen underfund med att gamla märken voro föråldrade. Det var högst sällan hans förutsägelser
slogo in på sista tiden.
Det var min goda vän Marianne Malmelind från Pålänge som berättade för mig om Häggmansgubben.
Iris Bäckström i Stora Lappträsk hade gett henne en avskrift av Arvid Larssons uppsats.
152