SVANESÅNGEN - Böcker

yn Ängesån efter att ha bytt hemman med Jöns Iwarsson. Dennes första hustru Elin var 30 år äldre
och några månader efter hennes död gifte Jöns om sig med Mareta Jacobsdotter från Svartbyn. De
bodde i Järämä till 1699 då Hans Clemetsson från Tärendö tog över. Hans hustru Malin var 32 år
äldre. Stora åldersskillnader var vanliga och förklaras med att hemmansägares änkor ofta önskade
social trygghet och arbetskraft till gården. Då Malin dog gifte Hans Clemetsson om sig med Sigrid
Jacobsdotter från Wännäs. Hon hade till Järämä med sig dottern Elin från ett tidigare äktenskap.
Denna Elin - som i tingsprotokoll och andra handlingar kallas Ella Eriksdotter – får en huvudroll i
Järämäs fortsatta historia.
År 1724 gifter sig Elin Eriksdotter med Esaias Thomasson. De bosätter sig i Järämä som Ella ärvt
och får åtminstone tio barn, varav nästan alla som når vuxen ålder blir nybyggare (i Ruutti, Dokkas,
Ulatti, Sammakko och Järämä).Snart uppstår svåra stridigheter inom och utom familjen, en del av
detta blir tingssak i Överkalix och Gällivare. Ella och barnen ska bland annat ha fört ”husgerådspersedlar
till skogs” utan Esaias vetskap. Han anklagar även grannar i Lainosoando (Niilivaara)
och Ulatti för att ha mottagit persedlarna men de frias av häradsrätten.
Ella hävdar att det i själva verket var Esaias som gömde familjens ägodelar. Hon anklagar honom
också för att ”med hugg och slag överfalla henne och barnen” så de tvingats fly från nybygget.
Häradsrätten tillrättavisar makarna med en moralpredikan. Esaias och Ella lovar då att ”hädanefter
ömsesidigt bortlägga all oenighet och leva tillsammans som det anstår äkta makar”. Kyrkoherden
får i uppdrag att se till att friden härskar i Järämä men så blir det inte. Ella flyttar med barnen till
byn Ängesån och i fyra år blir Esaias ensam i Järämä. Då han inte har hjälp av sina tre vuxna söner
förfaller nybygget.
Vid tinget 1758 kräver Esaias att Ella ska tvingas flytta hem med barnen. Han anklagar sönerna
för att ha förorättat honom med vanvördiga ord och handlingar. Skulden lägger han på Ella som
påstås ha ondskefulla avsikter. Hon anklagar i sin tur Esaias för att ha varit oförskämd och skrikit
åt henne, och för att ha slagit barnen så de ”omöjligen ska kunna komma överens med honom”.
Sönerna står på mammans sida och förnekar vid tinget att de skulle ha förolämpat sin fader. De har
helt enkelt ”inte vågat sig vara hemma hos fadern för hans hastiga sinne”. Grannen Carl Hansson
från Lainisjocki (Skröven) som i årtionden haft affärer ihop med Esaias förklarar inför tinget att
”det är allom bekant att Esaias varit hård mot hustru och barn”.
Men länsman och tre nämndemän tar husbondens parti. Vittnar och säger att Esaias visserligen
kan vara ”något bullersam” men Ella är ”stortalig och hård i utlåtelser mot sin man”. En gång hade
hon ”tagit mössan av Esaias och spottat honom i ansiktet”. Häradsrätten åberopar lagen om husaga
från 1600-talet. Den slår fast att varje husbonde har skyldighet och rätt att representera överheten
i sitt eget hus, och enväldigt bestämma hur husagan skall utövas. Kyrkans predikningar om den
patriarkaliska familjen skall inpräntas hos folket. Vid behov skall husbonden aga den han älskar.
Även en sträng husbonde har rätten på sin sida – en agad måste finna sig i sin bestraffning.
Häradssrätten finner inget belägg för Esaias anklagelser mot sönerna så på den punkten läggs
målet ned. I konflikten mellan makarna däremot anses Ella vara mest vållande. Detta genom sin
otidiga mun och då hon ”övergivit hus och hem samt skilt sig från mannen”. Hon döms till tjugo
daler silvermynt i böter medan maken slipper undan med tio. Om de inte kan betala böterna blir det
fängelse på vatten och bröd, åtta dagar för Ella och fyra för Esaias. Ella önskade hemskillnad men
rätten dömer dem att leva tillsammans, med de följder detta skall komma att få.
Vid samma ting 1758 begär Esaias tillstånd att få ”överlämna besittningen av nybygget till någon
enskild”, alltså någon annan än Erik som är äldst av de hemmaboende barnen. Esaias vill i sin
ålderdom slippa ”fara husvill kring om vägarna”. Detta är uppenbar misstro mot sonen Erik. Dessutom
tycks Esaias ha glömt att Ella innehar hemmanet och att hon ser det som självklart att Erik tar
över. Häradsrätten tar inget beslut men året därpå tycks Esaias ha ångrat sig – tillfälligt. Han överlåter
hemmanet till Erik mot att denne skall ”kläda och föda Esaias Thomasson och hans hustru till
dödedagar samt som barn ägnar lydaktigt gå dem tillhanda”. Snart är dock bråket i full gång igen.
67