UNIVERSITETET

vis föra ett resonemang kring möjligheten att ”hacka” de traditionella
publikationsmodellerna. I termens ursprungliga betydelse innebar ju
ett hack att göra en ändring i ett system för att åstadkomma en ny lösning.
Att nätet radikalt kommit att förändra hur forskare kommunicerar
– såväl inom-akademiskt som med en intresserad allmänhet – är en
truism. Likafullt har traditionella publiceringsmodeller visat sig vara
tröga. Hur, varför och på vilka sätt humanvetare kan publicera sig i
den digitala reproduktionsåldern står till exempel inte alltid i paritet
med de vägar som av olika skäl bör användas. Att en högst normerande
akademisk publiceringspraktik etablerats – den internationella peer-review-tidskriftsartikeln
– råder det heller knappast några tvivel
om. För humanioras vidkommande har denna norm importerats från
naturvetenskaperna (även om det naturligtvis funnits humanvetenskapliga
tidskrifter i flera hundra år). Såväl monografi-författande
som alternativ publicering online (på bloggar, wikis, kolloborativa
sajter etcetera) står sig slätt i jämförelse. Den senaste forskningspolitiska
propositionen erkänner förvisso att svensk humaniora delvis har
”en annan form av kunskapsproduktion och publiceringstradition än
medicin, teknik och naturvetenskap. Det finns dock en trend i riktning
mot en ökad publicering i internationellt granskade tidskrifter
inom humaniora och samhällsvetenskap.” Längre fram i propositionen
påpekas på snarlikt manér att publiceringstraditionen inom humaniora
och samhällsvetenskap ”håller på att förändras och inom flera
områden ökar de internationella publikationerna. Likaså ses en
ökad citeringsgrad. Denna utveckling bör uppmuntras och tas i beaktande
vid medelstilldelning.” 10 Här är det förstås frågan om vad som
är hönan och ägget. Humanister är ju inte dumma – och det finansiella
egenintresset (det vill säga möjligheten att erhålla forskningsanslag)
är förstås ett regulativt publikationsincitament om något.
Sättet att publicera sig som forskare hänger alltså inte sällan samman
med akademiska incitamentsstrukturer, framför allt meriteringsmässigt,
även om många nog inte alltid tänker helt och fullt strategiskt
i sådana frågor (vilket är tur). Frågeställningen är knappast ny,
men den har aktualiserats under de senaste åren genom inträdet i ett
lika föränderligt som överallt närvarande informationslandskap. Våren
2012 skrev exempelvis den forne kulturchefen på Svenska Dagbladet,
Peter Luthersson, en artikel i tidskriften Axess om ”Kulturdebattens
24