UNIVERSITETET

gängliga (även om somliga förlag av naturliga skäl motsätter sig gratis
access); sammantagna har de laddats ned uppemot 10 000 gånger.
Icke desto mindre har jag i olika sammanhang internt på KB och externt
försökt problematisera och ställvis ifrågasätta hur det svenska
OA-programmet egentligen är utformat. Dels har det handlat om att
uppmärksamma omständigheten att publikationskulturerna inom
humaniora ofta ser annorlunda ut än standardskrivandet av artiklar
inom andra discipliner. Dels har det gällt att ifrågasätta det faktum att
OA ska implementeras, snarare än att resonera kring hur OA möjligen
bör användas.
En central skillnad mellan OA och CC-licensiering är att den förra
ställts upp som ett närmast absolut krav från flera forskningsfinansiärer,
medan den senare ger upphovsmannen rätten att själv bestämma
hur en text/ett verk ska distribueras. För humanister som skriver monografier
eller bokkapitel är detta en betydande fråga som handlar om
kontrollen över de egna forskningsresultaten. För egen del har jag
grundprincipen att allt jag skriver ska vara så publikt tillgängligt som
det bara är möjligt. Men naturligtvis är det så att jag själv vill bestämma
hur och var jag publicerar mina resultat. Något annat menar jag är
orimligt. Fullt genomförd innebär emellertid OA att enbart öppna
tidskrifter på nätet blir tillåtna som publiceringskanaler; det är inget
annat än reglering av forskningsresultat i en viss riktning och i enlighet
med en naturvetenskaplig norm som inte alltid passar humaniora.
Följden är därför att humanvetenskaperna (också i detta sammanhang)
kommit på undantag; OA har heller inte implementerats fullt
ut när det gäller humanvetenskapliga publiceringsformer. På RJ:s
hemsida kan man exempelvis läsa att när ”det gäller monografier och
bokkapitel vill RJ uppmana och uppmuntra forskarna att publicera
även dessa fritt tillgängligt på internet.” 27 Orden ”uppmana och uppmuntra”
antyder just det problematiska med att strikt tillämpa OA
inom humanvetenskaperna.
Under mitt sista aktiva år på KB ingick jag i den så kallade styrgruppen
för Open Access, tillsammans med representanter för olika
universitetsbibliotek och forskningsfinansiärer. Det var mycket lärorikt,
men bekräftade också att OA drivs med ett distinkt naturvetenskapligt
vetenskapsperspektiv där humanioras traditionella publikationskulturer
ägnats marginellt intresse. Det är en erfarenhet jag delar
med andra humanistiska forskarkollegor på KB som också deltagit i
32