UNIVERSITETET

att marknadsföra och sprida den kunskap som finns i boken – detta om
något är ju själva essensen av vad ett förlag gör – och Columbia UP ger
förstås inte bort boken gratis. 33
Öppenhet står alltså inte med nödvändighet i paritet med (forsknings)genomslag.
I medie-ekonomiska termer är det snarare knapphet
än överflöd som leder till exklusivitet, intresse, och betalningsvilja.
Det är, menar jag, en viktig dimension av OA-diskussionen som
alltför sällan uppmärksammas. En av nätverkssamhällets paradoxer
för närvarande är de divergerande digitala riktningar som olika samhällssektorer
rör sig i (eller snarare i enlighet med). Mediesektorns
kris handlar på ett generellt plan om att etablera fungerande betalningsmodeller
och detta sker i allt skarpare kontrast mot public service-företagen
som (enligt lag) ska ge bort sitt innehåll gratis. Detsamma
gäller forskarsamhället, och i så måtto är det något besynnerligt
med hur digitaliseringens krafter drar somliga sektorer åt radikalt olika
håll. I takt med mediebranschens svårigheter att ta betalt för innehåll
online, rör sig vetenskapssamhället i en helt motsatt riktning mot
öppenhet och fri access. Mediesektorn vill in i och etablera nya betalmodeller,
medan forskarsamhället och universitetssektorn vill ut ur
diverse modeller för licensiering av forskningsresultat. Den ena sektorn
vill få konsumenterna att betala, där den andra snarast vill att
producenterna själva ska betala för sin publicering genom olika författaravgifter.
En sista fjärde humanistiskt färgad invändning mot OA gäller
grundsynen på själva publiceringsakten, och hur den ofta skiljer sig
mellan natur- och humanvetare. Omsättningstiden för naturvetares
artiklar är i regel mycket kort, detta till skillnad från humanisters monografier
eller antologier. För naturvetare har diverse innovationer i
regel större betydelse i det långa loppet, och därför existerar också det
så kallade lärarundantaget som gör det möjligt att potentiellt tjäna
pengar på egna patent. Som Jonas Nordin påpekat i en bloggpost om
diskussionen kring OA, har lagstiftaren med lärarundantaget ”tillstått
att möjligheterna för den enskilda forskaren att kapitalisera frukterna
av det egna snillet är ett viktigt incitament för innovativa upptäckter
även då forskningen tillkommit med hjälp av offentliga medel. För humanvetaren
är boken eller artikeln ofta det enda, eller åtminstone det
viktigaste, synliga resultatet av forskningen. Det är publikationen
som är beviset på vem man är och vad man åstadkommit som forska­
38