RAPPORT

1 Bakgrund
Högfluorerade ämnen (per-och polyfluorerade alkylsubstanser, PFAS) används på grund av
sina eftertraktade egenskaper i många olika varor och produkter och det leder till utsläpp till
miljön. Ämnena är extremt svårnedbrytbara i miljön (persistenta, P) och flera av dem
ansamlas lätt i levande varelser (bioackumulerande, B) och är giftiga (toxiska, T). Det saknas
övergripande kunskap om högfluorerade ämnen och för att förhindra att ytterligare hälso- och
miljöproblem som finns kvar byggs upp och finns kvar under lång tid är det viktigt att
kartlägga förekomsten och användningen av dessa ämnen.
Vi vet att användningen av högfluorerade ämnen i brandskum är särskild problematisk
eftersom det innebär direktutsläpp i miljön. Det finns även andra möjliga källor till de
högfluorerade ämnen som hittas i människa och miljön. I miljön kan högfluorerade ämnen
orsaka mycket långsiktiga problem genom förorening av grundvattnet och i nästa steg
dricksvattnet. Att dricka vatten med höga halter under lång tid misstänks kunna öka risken för
negativa hälsoeffekter, som påverkan på sköldkörteln, levern, fettomsättningen och
immunförsvaret.
Kemikalieinspektionen har i regeringsbeslut M2015/375/Ke, Handlingsplanen för en giftfri
vardag, fått i uppdrag att ta fram ett åtgärdsprogram för högfluorerade ämnen. Inom
uppdraget har vi gjort den här kartläggningen av hur högfluorerade ämnen används och vilka
alternativa ämnen och material som finns tillgängliga på marknaden. Kartläggningen ska
användas som underlag för andra projekt inom åtgärdsprogrammet för högfluorerade ämnen.
Kunskapen om förekomsten av PFAS i Sverige och EU är begränsad. En anledning är att
många PFAS är mycket potenta och därför används i låga koncentrationer för att uppnå
önskad effekt. Men låga koncentrationer innebär också att kraven på information vid registrering
i Reach är mycket låga och otillräckliga för att möjliggöra faro- och riskbedömningar.
För mängder under 100 ton/år 1 behöver tillverkare och importörer inte redovisa någon
information alls.
I ett högfluorerat ämnes livscykel (Figur 1) finns olika faser som kan ge upphov till utsläpp
och exponering för människa och miljö. Först handlar det om tillverkning av själva ämnet,
därefter förekommer olika processteg där ämnet kan användas (som processmedel vid
tillverkning polymerer och formulering av kemiska produkter, exempelvis brandskum).
Denna kartläggning fokuserar på användningar som innebär slutanvändning, dvs. slutgiltiga
användningen av en kemikalie där nästa steg i användningskedjan är avfallsledet, eftersom det
bedöms som mest relevant för Sverige. Användning som syntesråvara (polymertillverkning)
beskrivs dock i avsnitt 6.2.9. En viktig del i livscykeln är avfallsdelen. Med tanke på att alla
högfluorerade ämnena (direkt eller indirekt) är mycket persistenta, och i vissa fall även
bioackumulerande och toxiska, kan avfall av olika användningar få stor betydelse när det
gäller exponering. Förbränning vid höga temperaturer (minst 1100°C) bryter i regel ner PFAS
till koldioxid och vätefluorid (Sandblom 2014, UNEP 2012). Det är dock okänt vad som
bildas vid lägre förbränningstemperaturer.
1
Sänks till 1 ton/år fr.o.m. juni 2018.
10