Energieffektivisering - Byggnadsfysik - Lunds tekniska högskola

2.1.3 1940-tal
Flerbostadshus från 1940-talet
I och med andra världskrigets utbrott avstannade bostadsbyggandet i Sverige till viss del, när
kriget tog slut skedde en kraftig inflyttning till storstäderna som ledde till en allvarlig bostadsbrist
(Björk et al. 2003). Under andra världskriget byggdes mest smålägenheter, men efter
kriget började även fler större lägenheter byggas. Trots detta var lägenheterna i Sverige under
1940-talet fortfarande mindre än i många andra länder i Europa. Under kriget, och även åren
strax efter, var det stora problem att få fram byggnadsmaterial till uppförandet av de nya
byggnaderna. Vissa material fick ersättas med nya oprövade, och ibland mindre lämpliga,
material. T.ex. var det problem att få tag i beslag, elledningar och sanitetsporslin (Lundevall,
1994).
Under kriget vande sig folk vid materialbristen och de lärde sig att hushålla med de resurser
som fanns. Denna attityd fanns kvar ända in på 1950-talet, då bostäderna byggdes efter höga
krav med begränsade resurser. Sättet att bygga bostäder utifrån människors behov, med grund
i funktionsstudier, blev uppmärksammat även utomlands. Många arkitekter från framförallt
England gjorde studiebesök och Sverige kom att bli en förebild för bostadsbyggandet i
Europa. Sverige var ett föredöme både vad gällde själva bostädernas utformning, och även
bostadspolitiskt. Under 1940- och 1950-talen återslöt bebyggelsen till den mera slutna stadsbebyggelsen
och de nya bostadsområdena planerades som grannskap (Engfors, 1987), där
parker och annan natur blev viktiga inslag mellan husen. Dessutom planerades områdena med
tillhörande skola och butiker. Husen som byggdes under 1940-talet var till stor del lamellhus
som placerades relativt friliggande, parallellt eller vinkelrätt mot varandra (Antell, 1987), men
även lägre punkthus började byggas (Björk et al. 2003). Lamellhus var långa och smala hus,
ofta med genomgående lägenheter, och punkthus var mer kvadratiska byggnader med lägenheter
i hörnen. Det ansågs vara en social rättighet med välplanerade och bra lägenheter.
Socialt engagerade arkitekter och allmännyttiga bostadsbolag ledde till att bostäderna blev
välplanerade och funktionella (Antell, 1987).
Boendekostnader för nybyggda lägenheter sjönk mycket under 1940-talet samtidigt som standarden
ökade. Den bostadssociala utredningen hade satt som mål att hyran för en familjebostad
inte skulle kosta mer än en femtedel av lönen efter skatt. Detta mål uppnåddes under
1940-talet, om en tvåa räknades som familjebostad (Lundevall, 1994).
2.1.4 1950-tal och senare
Under 1950-talet sattes husen ihop med varandra och bildade större gårdar. Husen hade dessutom
lite fler och annorlunda former än tidigare, de vanligaste av dessa nya var stjärnhusen.
Husen blev då dessutom högre med upp mot 10 våningar. Bostadsbyggandet vidareutvecklades
under 1960-talets miljonprogram då större och högre hus uppfördes, då byggdes
dock husen mer utifrån ett produktionstekniskt perspektiv, där t.ex. avstånden mellan husen
avgjordes av kranarnas räckvidd (Björk et al. 2003).
4