inteRVJu: AnnA elgh - Supply Chain Effect

juristen juristen
ReSultAtAVtAl elleR
pROCeSSAVtAl FöR
tJänSteR OCh FunktiOneR?
Det finns två slags avtalsobjekt. Antingen ska ett resultat levereras eller också ska
leverantören ”göra sitt bästa”. Den senare kategorin kan naturligtvis uttryckas på
flera sätt. Gemensamt för dem är emellertid att processen snarare än resultatet har
gjorts till avtalsobjekt. Uppdelningen är juridiskt funktionell, men skär tvärs igenom
de flesta traditionella ”avtalstyper”, såsom köp av varor, tjänster och funktioner.
Varuköp är regelmässig ”resultatavtal”: En viss vara ska ställas till
köparens förfogande på en viss plats vid en viss tidpunkt. Det spelar
i princip ingen roll hur leverantören lyckas åstadkomma ett sådant
resultat. Ur köparens perspektiv saknar det således betydelse om
det sker genom avsevärda ansträngningar från leverantören eller
om det är ren tur. Om det avtalade resultatet levereras, är allt som
det ska. Och om så inte sker, begår leverantören avtalsbrott.
Det förekommer också att ett avtal om varuköp utformas som
ett ”processavtal”, genom att leverantören enligt avtalet inte ska
leverera varorna, utan i stället ska göra sitt bästa för att de ska
levereras. Ur en köpares perspektiv finns det nästan aldrig anledning
att acceptera sådana konstruktioner. De ger utrymme för en
osäkerhet som sällan är befogad. Och ur en leverantörs perspektiv
finns det naturligtvis aldrig anledning att föreslå lösningar som
får leverantören att framstå som osäker och som den tilltänkta
köparen förmodligen ändå inte kommer att acceptera. Varuköp
är – och ska annat än i undantagsfall vara – resultatavtal.
Tydligt resultat eller ”att göra sitt bästa”
även avtal om tjänster kan vara ”resultatavtal”. Ett enkelt exempel
är ett avtal om att en hantverkare ska måla om ett rum i en angiven
färg och vara färdig senast vid en viss tidpunkt. Det saknas
anledning att annat än på marginalen utforma ett sådant avtal
på annat sätt än ett avtal om varuköp. Köplagens ”mall” fungerar
utmärkt trots att avtalsobjektet är en tjänst.
På likande sätt förhåller det sig med åtskilliga funktionsupphandlingar.
Funktionen är i allmänhet ett resultat: Avtalets objekt
är således att en viss funktionalitet ska levereras. Det är då i
princip egalt om det sker genom leverans av en vara, av en tjänst,
av en kombination av dem eller av andra nyttigheter. Vid den
avtalade leveranstidpunkten finns i princip bara två alternativ:
Antingen har den avtalade funktionen levererats eller också har
den inte levererats. Köplagens modell fungerar även då utmärkt.
Att man om funktionen inte har levererats möjligen hamnar i en
diskussion om avtalsbrottets art – dröjsmål eller fel – är mest en
skönhetsfläck.
Vid den avtalade leveranstidpunkten finns i
princip bara två alternativ: Antingen har den
avtalade funktionen levererats eller också har
den inte levererats. Köplagens modell fungerar
även då utmärkt.
Köplagen fungerar däremot mindre bra vid avtal enligt vilka
leverantören bara ska ”göra sitt bästa” eller agera enligt någon
likande kvalitetsnorm. Det avsedda resultatet – för ett sådant
finns naturligtvis för det mesta även om det inte framgår av avtalet
– är visserligen för det mesta betydelsefullt för köparen, men
saknar helt betydelse i själva avtalet, eftersom leverantören inte
har åtagit sig att åstadkomma det. De flesta konsultavtal är av
detta slag. Leverantören har inte åtagit sig att åstadkomma ett
resultat, utan bara att leverera arbete på en viss kvalitetsnivå. Det
innebär att det i praktiken blir väldigt svårt för leverantören att
begå avtalsbrott och – naturligtvis – ännu svårare för köparen att
visa att så ha skett.
”Avtalsbrott leder till påföljder”
Valet mellan om avtalsobjektet ska vara ett resultat eller att leverantören
ska ”göra sitt bästa” påverkar utformningen av avtalet.
Eftersom resultatet i allmänhet ska uppnås vid en given tidpunkt
och på en given plats, är det relativt enkelt att mäta om så har
skett. Det går att ta ställning till om rätt resultat har levererats
och om det har skett i tid och på rätt plats. Med köplagens terminologi
finns det ett avlämnande och en riskövergång. Transportskador
är visserligen inget problem vid avtal om t.ex. tjänster, men
riskövergångens funktion som tidpunkt för bedömningen om det
levererade objektet är felaktigt eller inte, har samma betydelse
oberoende av om objektet är en vara, tjänst eller annan nyttighet,
så länge det har beskrivits som ett resultat. Avtalen kan utformas
enligt den traditionella köprättsliga mallen: Avtalsbrott leder till
påföljder.
När avtalet i stället avser en process – att leverantören ska ”göra
sitt bästa” – är det betydligt svårare att konstatera ett avtalsbrott.
En avtalsutformning där påföljder vid avtalsbrott är en väsentlig
del, blir därför i stor utsträckning meningslös: I praktiken kommer
man helt enkelt aldrig fram till den väsentliga delen. För sådana
avtal blir det i stället viktigare att skapa möjlighet för köparen att
avbryta uppdraget oberoende av leverantörens eventuella avtalsbrott.
Det blir snarare fråga om att reglera rätten till uppsägning
och eventuell uppsägningstid än att reglera påföljder vid avtalsbrott.
Resultatavtal blir i allmänhet bättre än processavtal, inte minst
eftersom de förutsätter att köparen har gjort klart för sig vad
den vill uppnå med avtalet. Köpare bör därför där så är möjligt
utforma sina avtal så att deras objekt uttrycks som ett resultat.
Säljare bör följaktligen också försöka paketera sina objekt som resultat.
Det gör deras erbjudanden tydligare, mer överblickbara och
– rimligtvis – mer lättsålda. Och det fungerar oftare än vad man
kan tro: Alla varor, de flesta funktioner och åtskilliga tjänster går
utmärkt att beskriva som resultat!
30 Supply Chain Effect 3/2010 Supply Chain Effect 3/2010 31
Jon Kihlman
Jon Kihlman, advokat och partner i advokatfirman Gärde Wesslau