Under utgivning - BADA - Högskolan i Borås

till samtal. Dels och framför allt Johan Svedjedal, som bistått med handledning
och uppmuntran i både svarta och vita studiestunder, och som mer än
någon annan blivit ett svenskt föredöme i att skriva poetiskt och vetenskapligt
precist på en och samma gång.
Jag vill också passa på att rikta ett tack till de inspirerande och kunniga
magisterstudenter jag haft förmånen att handleda. Har den här avhandlingen
goda sidor, har också ni del i dem. Jag har vidare fått värdefull feedback på
idéer, papers och olika avhandlingsutkast under forskarseminarier vid
universiteten i Lund (avd. för bok- och bibliotekshistoria, inst. för kulturvetenskaper),
Tromsø (inst. för dokumentationsvetenskap) och Uppsala (institutionerna
för ABM, lärarutbildning, lingvistik & filologi samt litteraturvetenskap,
avd. för litteratursociologi) och framför allt vid min egen institution
i Borås. Stort tack till Lena Waldau, Lars Seldén, Elena Maceviciute och
Skans Kersti Nilsson för närläsningar av avhandlingsversioner. Också mina
andra goda kolleger bland forskande, undervisande och administrativ personal
har betytt mycket för att arbetet har slutförts, inte minst Göran Berntsson. Ett
varmt tack också till Jan Buse respektive Christian Swalander för all hjälp med
omslag och sättning. Det allra största tack till två personer jag samarbetat
mycket med: Helena Francke och Mikael Gunnarsson, för all uppmuntran, för
alla våra diskussioner samt för de bästa svaren på alla frågor: bättre frågor.
Min handledare Joacim Hansson har envist peppat och pepprat med perfekt
avvägd blandning mellan morot och piska. Han har trott på
avhandlingsprojektet även när jag själv givit upp, och trots de många tvära
kast avhandlingen undergått genom åren. Hans kunskap och tålamod har
givetvis varit alldeles ovärdeliga. Den tacksamhetsskuld jag känner till honom
överträffas bara i ett fall.
Mina största borgenärer är nämligen min släkt och familj. Bror och Marianne,
den här boken hade inte blivit längre än en travkupong utan den tid och det
stöd ni öst över mig och min familj under det långa arbetet. Hur många
morgnar och kvällar blev inte avhandlingsarbetet plötsligt akut? Att ni då alltid
erbjöd hjälp som om det vore den lugnaste och mest självklara sak i världen
iii