Skaparkraft ger levebröd

”Han kallade oss hundsfottar och skurkar och ville avhugga oss näsa och öron”
Den 3 juni 1711 fick landshövdingen i Umeå,
Otto Wilhelm Löwen, oväntat besök. En
löjtnant i sällskap med en Österbottensfinne
trädde, kraftigt berusad, in med dragen
värja och hotade att genomborra landshövdingen
och hans tjänstefolk.
”Han kallade oss hundsfottar och skurkar
och ville avhugga oss näsa och öron”, berättade
landshövdingen efteråt.
En närvarande trädde emellan och varnade
den vildsinte löjtnanten. Han borde komma
ihåg att han befann sig i landshövdingens hus.
Löjtnantens svar blev att det var ett ynkligt
och armt hus för en landshövding, varpå han
höjde värjan och uppmanade någon att slåss
med honom. Landshövding Löwen råkade
dock vara en välmeriterad militär, överste till
graden, och drog snabbt ned löjtnanten på golvet
och höll honom i ett stadigt tag tills vakten
kom.
INCIDENTEN VISADE SIG bara vara en del i en
ytterst pinsam affär. 29 ryssar – krigsfångar
i Sverige sedan tio år – hade skickats med en
skuta från Vasa på den finländska sidan, för att
i Umeå ytterligare avvakta en eventuell framtida
utlämning till Ryssland.
Under överfarten hade ryssarna emellertid
gjort sig mycket ”familjära” både med bevakningsstyrkan
– den nämnde löjtnanten och
åtta soldater – och skutans besättning, som
bestod av fiskare och bönder från Björkö utanför
Vasa.
När ryssarna och deras bevakare nådde
Umeå, var alla ”full besupne och blindfulla”
och allmänt bråkiga. Efter utredningar kom
Löwen fram till att det hela var ”ett av ryssarna
anlagt spel”. Under resan hade de utdelat
”föräringar eller så kallade drickspenningar”
till både soldaterna och bönderna.
Under supandet hade furst Trubetskoj,
högst i rang av de ryska fångarna, demonstrativt
druckit Åbolandshövdingen Clerks skål –
med tillägget att han inte ville dricka Löwens,
”emedan denne inte förtjänade det”.
Under det senaste halvåret hade de ryska
fångarna nämligen hunnit skickas från Örebro
via Gävle, Umeå och Vasa till Åbo – för att
äntligen få åka vidare hem till Ryssland, som
de trodde. Bara för att åter, efter diplomatiska
förvecklingar, skickas tillbaka till Umeå igen.
Efter den resan, företagen alldeles i onödan,
är det alltså inte att undra på att ryssarna tappat
humöret, särskilt inte som de lärt känna
Umeå som den tristaste hålan i världen och
landshövdingen där, Löwen, som en ovanligt
Jakov Fedorovitj Dolgorukov (Dolgorukij), född
1639, var furste av en släkt som ledde sina anor
tillbaka till Rurik, den svenska vikning som
grundade det ryska riket år 862. Dolgorukov hade
efter framgångsrika krigsinsatser utnämnts till
rysk general 1697. När han tillfångatogs i slaget
i Narva 1700, var han alltså 61 år gammal – och
tillbringade sedan elva år som fånge i Sverige. Efter
hemkomsten blev Dolgorukov utnämnd till senator
och dog 1720, 81 år gammal. Efter en oljemålning
gjord av Dolgorukij i Sverige 1703, originalet finns i
dag på Eremitaget i St Petersburg.
Wiizart / Gun-Marie Wiis
nitisk fångvaktare, som inte ens lät sig imponeras
av den höga rang som Trubetskoj och
flera av de andra fångarna hade.
Men denna händelse var bara ett litet förspel
till den stora skandal som skulle inträffa redan
följande dag.
BAKGRUNDEN TILL DESSA händelser är det stora
nordiska kriget, som vid det här laget hade
hållit på i elva år. I slaget vid Narva, där Karl
XII som adertonårig kung år 1700 hade vunnit
sin kanske största seger, hade tusentals ryska
fångar tagits – så många att man på svenskt
Ivan Jurjevitj Trubetskoj, född 1667, var furste av en släkt
som ledde sina anor från den litauiske 1300­talsfursten
Olgerd. Trubetskoj var general då han vid 33 års ålder
blev fånge i Narva. Efter den avbrutna fångutväxlingen
och återkomsten till Umeå 1711 fick Trubetskoj finna sig
i att stanna som fånge i Sverige i ytterligare sju år, till
1718. År 1711 kom hustrun Arina och deras tre barn över
till Sverige och stannade med maken i hans fångenskap.
Äntligen tillbaka i Ryssland blev Trubetskoj guvernör i
Kiev, fältmarskalk, senator och slutligen generalguvernör
för Moskva. Han dog 1750, 83 år gammal. Efter en oljemålning
gjord av Trubetskoj i Sverige 1703, originalet
finns i dag på Tretjakovgalleriet i Moskva.
Wiizart / Gun-Marie Wiis
håll inte ens hade folk nog att bevaka dem.
De fångar som togs till Sverige gick för
det mesta ett trist öde till mötes, bland annat
i det stora fånglägret på Visingsö, där
de fick en mycket omild behandling. Ett
betydande antal av fångarna hade emellertid
hög rang – flera var generaler – och
det betydde att de betingade ett högt pris i
de bytesaffärer med fångar som regeringarna
emellanåt gjorde.
En högprisfånge gällde det alltså att ta
väl hand om och sälja så dyrt som möjligt.
Kunde en bra affär inte göras snabbt, fick
man spara fångarna för senare bruk. Så därför
hade Trubetskoj tillsammans med en rad
andra höga ryska militärer nu varit i Sverige i
över tio år. I toppgarnityret fanns prinsen av
Imeretien (i dag en del av Georgien) och herrar
som furst Dolgorukij, Golovin, Kozodavlev,
Henry Gordon, Golitz, Coudray och von der
Weiden.
Någon fängelsevistelse var det inte tal om
för sällskapet. De hade medföljande husfolk,
som såg till att vardagsbestyren löpte. Enbart
prinsens svit bestod av sju personer. Exempelvis
Dolgorukij hade sin hovmästare med,
och hans brorson flyttade för en tid över till
Stockholm – med svenskt pass – för att lindra
farbroderns fångenskap.
De löpande utgifterna klarade de genom lån
– mest från handelsfolk i Stockholm. Särskilt
villiga att låna ut pengar hade anförvanterna
till de svenskar som hölls fångna i Ryssland.
Så till exempel ställde grevinnan Piper, vars
make satt i fångenskap i Petersburg, borgen
för 6 893 daler silvermynt som Trubetskoj
hade gjort av med.
MEN TILLBAKA TILL den 3 juni 1711, samma dag
som uppträdet ägde rum hos landshövdingen
i Umeå. Scenen var en skuta på färd mellan
Nykarleby och Umeå. Ombord fanns den
nämnde Dolgorukij och ett antal andra ryska
fångar inklusive följe, totalt 44 ryssar. Liksom
Trubetskojs sällskap hade de under vintern
förflyttats från Örebro till Finland – i detta fall
landvägen runt Bottniska Viken – med tanke
på en förestående fångutväxling.
Den 17 februari hade fångtransporten nåtts
av kontraorder. Fångarna skulle stoppa sin
resa och stanna där de var – vilket råkade vara
Jakobstad. På denna lilla ort trivdes ryssarna
inte. Inte heller trivdes jakobstadsborna med
ryssarna, som ställde krav på en komfort och
service som stadsborna inte kunde stå till
tjänst med.
Efter två månader lyckades Jakobstads
borgmästare genom en lokalpolitisk manöver
överstyra ”det elaka sällskapet” till Nykarleby.
Där fick Dolgorukij och hans folk sedan
hålla till i ytterligare sex veckor, tills de den 30
maj 1711 fick äntra en skuta som skulle ta dem
till Umeå för fortsatt fångenskap i Sverige.
Vakten bestod av 20 man under ledning av
kaptenlöjtnanten vid Österbottens regemente,
Jan Ellers. Sex personer utgjorde besättning,
dessutom medföljde en soldathustru.
I rapporterna efteråt sägs att många bland
38 katternö katternö 39