Dimt!!'r}-'Ioner - Sjöhistoriska samfundet

I november 1922 skrev därutöver förre generalstabschefen general K G Bildt
några artiklar i Svenska Dagbladet, där han bl a berörde den här antydda debatten
om avvägningen mellan försvarsgrenarna. Generalen förklarade, att
småstaterna i östersjöområdet borde avhålla sig från en mera vittsyftande
marinpolitik. De båda östersjöstormakterna hade visserligen för närvarande
förhållandevis svaga sjöstridskrafter, men deras beslut att behålla slagskeppen
skulle dock tyda på att de förr eller senare kom att upptaga en om ej aggressiv,
så åtminstone demonstrativ marinpolitik. En sådan utveckling skulle
Sverige inte ha någon möjlighet att följa med i. Vår sjömakt hade egentligen
blott defensiva uppgifter såsom kustskydd och förbindelsernas upprätthållande,
bedömde Bildt.
Generalen påpekade vidare, att sjöförsvarets förespråkare mycket riktigt
utgått från att våra resurser inte räckte till mot slagskepp. På marint håll strävade
man därför efter en fartygstyp som genom överlägsen fart kunde draga
sig undan slagskeppen och som samtidigt var starkare än kryssarna. Denna
tanke var god, erkände Bildt, men dess fullföljande vilade ytterst på att den
eftersträvade fartygstypen ständigt kunde hållas uppe i den effektivitet, som
grundtanken fordrade. En sådan flotta, som byggdes för att icke uppgiva det
öppna havet, gav visserligen utsikter till skydd för mycket viktiga intressen.
Till skydd för landets existens fordrades emellertid en arme, som kunde kasta
en landstigen fiende tillbaka. Detta hade också varit grundtanken i de försvarsreformer
, som genomförts sedan 1892, förklarade Bildt till sist6) i sitt
onekligen mycket framsynta uttalande i det han klart angav både styrkan och
svagheten i den sjömilitära argumentationen.
Dessa exemplifieringar ur den försvarspolitiska debatten i början av 1920talet
får ses mot bakgrunden av försvarsrevisionens pågående arbete. Detta
avslutades i och med revisionens yttrande till Kungl Maj:t i mars 1923. Revisionen
föreslog - som väntat var - kraftiga nedskärningar i försvarsbudgeten.
I avvägningsfrågan blev det ett nederlag för dem, som gjort sig till tolk
för sjöförsvarets intressen. Armen skulle förbliva tyngdpunkten i försvaret. 7)
Revisionens sjömilitäre expert kommendör Lybeck reserverade sig givetvis
mot yttrandet. Han var dock icke beredd att själv framlägga något alternativ.
Däremot protesterade han energiskt mot att armen skulle anses som vår
främsta försvarsgren. 8)
Nästa led i försvarsfrågans utveckling var 1925 års försvarsproposition,
som låg till grund för 1925 års försvarsordning. I denna proposition koncentrerades
intresset till armen, vars anslag nu reducerades mycket kraftigt. Frågan
om flottans sammansättning sköts däremot på framtiden för utredning. 9)
9