Dimt!!'r}-'Ioner - Sjöhistoriska samfundet

l. Några huvuddrag i sjöjörsvarspolitiken 1919-1936
a) Försvaret i stöpsleven (1919-1927)
Sveriges upprustning inför första världskriget stadfästes i 1914 års härordning
och 1914 års flottplan. Armen skulle utvidgas till att omfatta 8 fördelningar
m m och flottan skulle komma att bestå av 8 pansrade artillerifartyg eller
motsvarande förutom lätta fartyg. Flottplanen spände över en tid av 20 år,
d v s fram till 1934. Armens upprustning beräknades ta lika lång tid i anspråk.
Denna synnerligen omfattande utbyggnad av vårt försvar hann alltså endast
påbörjas innan kriget avslutades hösten 1918. Man hoppades då att efter det
förödande kriget kunna skapa en varaktig fred och en internationell rättsordning,
ägnad att möjliggöra rustningsbördornas avveckling. 2)
I syfte att på detta sätt granska vårt försvarsväsen tillsatte regeringen Eden­
Branting i november 1919 en parlamentarisk utredning, den s k försvarsrevisionen.
2) Medan revisionens arbete pågick ägde en offentlig debatt rum om
försvarets framtida sammansättning, varunder några huvudlinjer i mellankrigstidens
sjömilitära tänkande kom att framföras.
I en artikel i Svensk Tidskrift vårvintern 1922 framförde sålunda kommendör
Otto Lybeck synpunkter av stort intresse beträffande vår flottas framtida
möjligheter.
Lybeck erinrade om att de ryska och tyska stormakts flottorna i Östersjön i
hög grad hade förstörts och att flera nya stater tillkommit som strandägare
vid Östersjön. Av dessa var det endast Finland, som delade landgräns med
oss. Numera kunde alltså den väldiga ryska armen inte anfalla oss direkt över
egen landgräns. Den del av den ryska flottan, som stod till förfogande, skulle
ej heller gentemot oss kunna utveckla den enorma överlägsenhet, som genomförandet
av ett invasionsföretag krävde. Härtill medverkade i hög grad de
ogynnsamma baseringsförhållandena inne i Finska viken. Därtill kom att den
tyska flottan sannolikt långa tider skulle bli hämmad i sin utveckling på grund
av Versaillesfredens bestämmelser.
Erfarenheterna från neutralitetsvakten under världskriget, påpekade
Lybeck vidare, gav många goda exempel på hur mycket flottan kunde göra
för vårt land. Skyttegravskriget i Belgien och Nordfrankrike visade också
klart hur angeläget det var att skona det egna landet från krigshandlingar.
Hungerblockadens verkningar i Tyskland - ett resultat av sjökrigföringen -
hade varit fruktansvärda. Det var alltså nödvändigt att tillgodose flottans behov
på ett helt annat sätt än tidigare, hävdade Lybeck. Till följd av de sjöstrategiska
omvälvningarna i Östersjöområdet kunde vi numera mäta vår flotta
med samma mått som våra grannar och ge den en förstaplansroll i försvaret.
7