Historiens portar - Alternaliv

Med 1666 års antikvitetslagstifning förändrades taktiken
radikalt. Sveriges äventyrlige rikskansler, Magnus Gabriel de
la Gardie utnämndes efter en rad konfrontationer med
Hermetikernas kyrkliga fiender till hedersconsor och gavs
instruktion i de lägre magiska mysterierna. Kanslern var en
hetsporre och inte mycket för hemlighetsmakeri. Han såg till
att Mimersbröderna godkändes av riksrådet under namnet
Collegium Antiquitatum, Antikvitetskollegiet, samt säkrade
deras finanser och plats i Uppsala universitets Gustavianum.
Men i och med att kollegiet blev offentligt utsattes det för
hårdare angrepp än förr.
Den åldrade Georg Stiernhielm, som sedan länge lämnat sina
glansdagar som duellant och poet bakom sig, hade svårt att
hålla samman de viljestarka magikerna och fornforskarna och
lämnade snart rodret till den drivne Olaus Verelius (riksantikvarie
1662-1675). Denne bedrev som en av de första i
Sverige omfattande utgrävningsarbeten och tillförde mycken
kunskap till Mimersbrödernas kollegium. Men fallet var inte
långt borta. Den drivne samlaren prästsonen och senare riksantikvarien
Johan Hadorph var hemligt allierad med
Deadaleanerna och underminerade kollegiets sammanhållning
samtidigt som han själv stal många viktiga skrifter ur
kollegiets bibliotek.
Bland de stora omorganisationer han genomförde för
Teknokraternas räkning var ombildandet av det i grund och
botten akademiska kollegiet till ett statligt kontrollerat arkiv
samt omförflyttningen av samlingarna till en av kungliga
slottets flyglar, direkt under kronans kontroll. Hans dubbelspel
avslöjades inte förrän han lämnade sällskapet 1693.
Innan Antikvitetsarkivet hunnit återhämta sig från Hadorphs
svek gick Daedaleanerna till direkt anfall mot
Mimersbröderna. I skydd av mörkret gick man till angrepp
mot Gustavianum och Traditionalisternas hem. För de
sovande massorna är händelsen känd som den stora
Uppsalabranden 1702. Ett halvdussin Uppvaknade magiker
stupade i lågorna och mängder av ovärderliga skrifter gick
förlorade då man angrep Olov Rudbecks privata bibliotek.
Uppsalaprofessorn Fredrik Palmblad beskriver branden i en
välkänd uppsats.
”stod den gamle Rudbeck i domen öfver Gustavianum, och
kommenderade sprutorna med denna djupa basröst … som
nu, enligt sägen, förnams ända ned i Svartbäcken. Ja han själv
var slangförare och räddade därigenom Akademin och det
däri förvarade Biblioteket.”
Men Rudbeck och de andra kunde inte rädda kollegiet från
teknokraternas fortsatta framryckningar. Med mutor och hot
tvingade de Pontifex Johan Peringsköld att ansluta sig till
Daedaleanerna och svika sin egen tradition. Ett år efter
angreppet hade Teknokratin tagit över det kollegium som bildats
för att skydda den sanna historien.
Teknokratin vid rodret
Historiens Portar
Under den lättmanipulerade Pontifexen och Riksantikvarien
Johan Peringskölds tid rensade kollegiets nya mästare ut oönskade
element ur de akademiska kretsarna kring
Gustavianum. Tidigare högt uppsatta lektorer förlorade sitt
uppehälle och tvingades lämna Uppsala. De tidigare så
respekterade filosofiska disciplinerna sattes åt sidan för att
göra plats åt den hastigt framväxande naturvetenskapen.
Inom ett årtionde hade Antikvitetskollegiet förvandlats från
en mäktig lärdomsakademi till en tarvlig och stundom illa
skött myntsamling som ingen tog på allvar. Kollegiet bytte
namn till Antikvitetsarkivet och flyttades till Stockholm, bort
från lärdomscentrumet Uppsala. Under 1780-talet upplöstes
arkivet helt innan det återuppstod som Kungliga Vitterhets
och Historieakademien. Teknokraterna var nöjda med sin
seger och släppte nästan helt greppet om akademin. Ett fåtal
magiker lyckades dölja sig bland akademins tjänstemän och
började ytterst försiktigt bygga upp det som gått förlorat
under hundra år av vanvård.
Först då 1800-talets förnyade intresse för landets tidiga historia
återupprättat stora delar av akademins storhet började
Teknokraterna överväga att använda institutionen för sina
egna syften. I enlighet med de riktlinjer Konventionerna dragit
upp beslutade man att Vitterhetsakademin skulle bli Den
Nya Världsordningens vapen i kampen mot den mytiska
historien. Som sina motståndare såg man de Götiska och
mystiska strömningar som dykt upp i romantikens kölvatten.
De Sovandes stöd för den romantiska historieskrivningen var
mycket stark. Det skulle krävas en av Teknokratins allra främsta
begåvningar för att stöpa om den gängse bilden av forntiden.
c 2002 Statens Historiska Museum 19