Historiens portar - Alternaliv

Historiens Portar
demonterade dogmer. Den frie kan inte längre lyssna på
någon källa som inte först sönderdelats och betraktats ur sina
beståndsdelars enskilda synvinkel. Senast i raden av övergrepp
mot den allmänna mänskliga rätten att fördela sanningen till
yttre omständigheter och där tillintetgöra den till fördel för en
annan och trovärdigare förklaring är monumentalbyggnationerna
som natt och dag fyller officiella byggnader i hela landet.
Att konsten strukturerats av maktfullkomliga krafter,
bara i syfte att bedra och befläcka det sannolika är sedan länge
ett känt faktum hos den kritiska konstvetenskapen. En sanning
som inte kommit utan höga pris till oss.
Både Gotromow och Wallaskios död är ännu outredda och
kommer aldrig att uppklaras så länge de krafterna som idag är
makten förblir omotsagda av en utvecklad skara hyperkritiker
vars talang det är att stå på den ena eller andra sidan. En bildning
är inte möjlig utan att infekteras av de värden som bildarna
sitter med - nej, den enda friheten som kommer med
intellektet kan fås genom fritt tänkande. Sammanbryt de
normsystem du tror relevanta och balkanisera ditt medvetande
för att se hur alla andra koagulerar mot det stora Detets
punkt då de första makthavarna skrattande slukar vad de skapat
i atomålderns skymning. Fler skall de martyrer som de
sanna bildade måste utstå att se falla från sin skara bli. De
känner inte oss för vi har ingen dag i deras universitet - inget
annat än fabriker för lögner är dem - men vi finns där mitt
bland dem. Drar våra vagnar och torkar deras falska förfalskningar
från gröna tavlan med rättfärdighetens glömska. Varje
dag sluts snararn kring allas halsar och vi förlorar frihetens
luft. För varje tanke som de säger är sann dör tusen andra
obrukade. De har dödat min vänkamrat Allan. Hans kropp
kommer aldrig att hittas, de har sett till det väl. Han sökte
besegra samma monstrum jag aldrig vågat möta. Livets hjul
står fortfarande och jag vågar inte ta mig an det. Det maler
ned all sanning varv för varv och hånar mig varje natt. Jag hör
springandet av små stålben där uppe då maktens maskiner
föder sina hungriga fästingar som blöder historiens sanning ur
de hisnande tingen. Jag kallar till samling nu för alla de som
vet vad som gör det till en falskhet. Det vi inte vågar tro är
sant. Och vi är små som barn.”
Gotromow och Wallaskio är två helt okända polska mediakritiker
som var aktiva i Solidaritetsrörelsen under 70-talet.
De har inte publicerat något förutom några förvirrade artiklar
i studenttidningar och det är mycket osannolikt att rollpersonerna
kan ta reda på några detaljer kring deras försvinnande.
Antydningarna om Livets hjul och Allans död är de enda riktiga
ledtrådarna i den förvirrade pamfletten som ger en inblick
den intellektuella labyrint Ramzi sedan länge gått vilse i.
Om spelarna konfronterar Ramzi med flygbladet blir han helt
tyst och slutar försvara sig. Han vill höra rollpersonernas teori
om vad som är i görningen på museet och bidrar bara med
spridda kommentarer. Han vill träffa rollpersonerna nästa dag
på museet, det har varit en lång natt och han behöver sova. Är
de hårdhänta eller aggressiva reagerar Ramzi med total apati
och kurar ihop sig i en liten boll på golvet. Vid det här laget
är spelarna förmodligen rejält frustrerade över att ingen som
68
verkar veta något beter sig rationellt. Men utan deras vetskap
är de mycket nära dramats upplösning.
Klimax i furu : Museet
Om rollpersonerna behöver ytterligare pekpinnar som visar
dem vägen till konstverket på museet kan du låta dem
drömma om oljade hjul i trä som mal sönder deras kroppar
och flätar dem till oigenkännliga och abstrakta former medan
en museigude mumlande beskriver altarskåp från Dalarna.
Men förmodligen har spelarna all information de behöver för
att skrida till handling. Det finns i grund och botten två sätt
att närma sig problemet. Antingen tror rollpersonerna att
Allan, Ramzi och Carl är galna och deras aggression mot
museet och konsten helt missriktad eller så börjar de förstå att
de har rätt. Ävntyrets slut blir helt olika beroende på spelarnas
val och de bör känna att de står inför ett vägskäl när de
kommer till museet nästa dag, men du behöver inte bli övertydlig.
Om spelarna undersöker livshjulet bör du beskriva det så hotfullt
och detaljerat du bara kan. Efter en liten stunds letande
upptäcker rollpersonerna att några av bräderna lossnat - som
om någon klättrat omkring bland de smala furubalkarna.
Behöver de ytterligare incitament kan du låta dem hitta en
droppe blid på trappan under konstverket. Om de undersöker
konstnären vars namn - Lian Rate - står på plaketten visar det
sig snart att han inte existerar i några register. Namnet är ett
anagram av Rataniel. Försöker rollpersonerna klättra upp i
Livshjulet stoppas de omedelbart av arga väktare och får en
rejäl utskällning, omgång eller anmäls till polisen beroende på
hur de sköter sig.
I chronoiternas tjänst
För de som väljer den etablerade sanningens väg är valet ganska
solklart. De berättar vad de varit med om för säkerhetschefen
eller museiledningen och lämnar saken i deras händer.
Ramzi avskedas och tvångsintas (kanske på spelarnas inrådan)
på psykakuten där han begår självmord. Renate säger upp sig
när hennes kontakt med Operation upprensning uppdagas
och Allans kropp hittas aldrig.
Livshjulet fortsätter att snurra och allt fortsätter som vanligt.
Uteliggare, tiggare, gatumusikanter, radikala tidningsförsäljare
och andra udda existenser undviker rollpersonerna eller
flyr i skräck när de kommer gående. De har blivit utanförskapets
fiender och illusionens försvarare. Det är viktigt att spelarna
anar betydelsen av deras handlingar, att de sett till att
upprätthålla status quo och begravt sanningen om Allans försvinnande.
Dagen efter avslöjandet bjuds de upp på Inga-Lill Perssons
kontor för ett möte med henne, säkerhetschefen och kanslichefen
Aaron Rapp. Inga-Lill berömmer rollpersonerna försäkrar
dem om att Allan kommer att återfinnas i sinom tid.
”Vi har inte anat att så destruktiva element som de här
c 2002 Statens Historiska Museum