Historiens portar - Alternaliv

Historiens Portar
Runstenarna kurar ihop sig som förstenade troll på det mörka
golvet. Man får intrycket av att många av föremålen saknas
och utställningens vikingadel känns märkligt tunn. Tittar
man in i rummet som angränsar till utställningen får man sina
misstankar bekräftade. I ett hörn står gamla modeller av Birka
staplade tillsammans med ett djurskellett och allsköns bråte.
Sladdar och gamla plaketter skräpar i dammet. Från en dörr
hörs ljudet av borrmaskiner och radioskval. Här bygger man
om inför den stora vikingautställningen som snart skall invigas.
Medeltida salarna:
Mörker, stengolv. Glimrandet av guld och brokad i ögonvrån.
I helglasmontrarna blandas praktfulla biskopsmitror, bonader
och broderade mantlar med glimrande relikskrin, rökelsekar,
krucifix och smycken. Illuminerade böcker presenterar skön
men ogenomtränglig visdom på sina ofattbart gamla sidor.
Konservatorerna har gjort ett mästerligt arbete - många av
föremålen ser ut som om de stod i en överdådig kitschbutiks
dignande skyltfönster. Längre bort blir det ljusare, även om
färgerna ännu är murriga. Ljuset är perfekt planerat för att
lysa upp trästatyernas stirrande ansikten. I halvdunklet tycks
de nästan få liv. Maria söker sitt försvunna barn med stirrande
ögon, helgonen tronar stolt på sina förvridna mördares rygggar
och de tre vise männen räcker sina gåvor till det onaturligt
värdiga spädbarnet i krubban. Det är förgyllning och
sprucket trä, dopfuntar och altarskåp - en överväldigande
hyllning till medeltidens vindunderligt praktfulla gud. Inför
tanken på den skönhet som skapats i Herrens namn känner
till och med den inbitna ateisten en släng av vördnad. Gotiska
valv öppnar sig ovanför huvudet. Stenkistor och träkistor med
snirkliga metallbeslag. Större och större altarskåp, fyllda till
brädden av namnlösa helgon och apokryfiska bibelscener.
Symbolerna finns överallt. En duva flyger ur någons huvud,
en orm ringlar sig vid sängens fotända, bevingade lejon äskar
tystnad framför blödande pelikanbröst. Ett falskt rosettfönster
blickar ned från mer än tio meters höjd. Snart börjar det
nästan snurra i huvudet inför all denna prakt, som blir mer
och mer komplex och förvriden för varje århundrade man
passerar. Vid 1500-talets mitt hänger en naturalistiskt utmärglad
Jesus på korset. Blodet strömmar ur öppna sår. De
romerska soldaterna vid hans sida är klädda i Maximiliansk
helplåt. Medeltiden lider mot sitt slut och trappor leder tillbaka
ned till bottenplanet och en dörr in i barocksalen. Ett
annex rymmer en rekonstruktion av en medeltida landsortskyrka
där en naivistiskt skulpterad träpräst predikar i perfekt
framforskad belysning.
Barockhallen:
Den kvadratiska hallen tak täcks av religiösa scener i mörka
förger. Moderna stolar står uppställda i rader som om de väntade
på en föreläsare eller konsertpianist. På en avsats i marmorerat
trä står en barockorgel i ensamt majestät. Väldiga
altartavlor pryder väggarna tillsammans med blekvita marmoränglar.
En liten portal leder in i textilkammaren och de
medeltida samlingarna.
8
Guldrummet:
Tre skumt upplysta trappor leder ned till den runda sal där
museets värdefullaste föremål förvaras. Säkerheten är rigorös,
med decimetertjocka pansardörrar och videoövervakning.
Ordnade i väggfasta montrar kring en central vattenfylld
brunn glittrar halskragar och beslag, relikskrin och silvertackor.
Amuletter och gudastatyetter i massivt guld vittnar om
vikten forntidens folk fäste vid det övernaturliga. Färgerna är
genomgående mörka, med en dragning åt rött, svart och okra.
Ventilationen surrar svagt och luften är luktlös, som i ett klimatreglerat
laboratorium.
Entré:
Ett modernt spel av ljus och mörker möter besökaren innanför
glasdörrarna. En välvd koppardisk belyst med sparsamma
punktljus bemannas av ett par väktare i väst och vita skjortor.
Runstenar och ett par montrar kastar långa skuggor över det
gråröda stengolvet. I skuggorna vid trappan lurar ett väldigt
bysantinskt stenlejon. Dess ena flank är översållad med de
omsorgsfullt ifyllda resterna av inhuggna runor och djurornamentik.
Vi är stolta över vår tidiga grafitti. En kyrklockas relieftext
deklarerar något om ”deo et in terra pax” inom synhåll
från Frös svullna manslem. Det är historiens gud som hyllas
här och inför honom finns inga hedningar. Rummet är öppet,
med utgångar mot ett trapphus som leder upp mot medeltidsavdelningen
och ned mot guldrummet på ena sidan och
en dörr mot café och stenålderssamlingar på den andra. Steg
ekar lätt när man korsar rummet. Ett par datorterminaler med
lättfattliga presentationsprogram står vid bortre väggen.
c 2002 Statens Historiska Museum