TRO OCH VETANDE - Fri tanke

BISKOP ANDRÆ
Det ur filosofisk synpunkt tilltalande i Leibniz’ försök att uppnå
en försoning mellan tro och vetande ligger däri, att han verkligen
ville tillfredsställa förnuftet och inte bara tron. Han underlät
att tumma på de villkor, som förnuftet måste ställa för att alls
kunna delta i en diskussion om sitt förhållande till tron. Ehuru
misslyckat står därför Leibniz’ lösningsförsök på det vetenskapliga
tänkandets grund, och vi har sett att varje meningsfull teori
om tro och vetande måste göra detta. Men betecknande för den
moderna debatten är, att den tradition, som Leibniz representerar,
betraktas som förlegad av åtskilliga teologer – personer som
på grund av religiösa fördomar inte kan göra det förut omtalade
valet och ändå sysslar med religionsfilosofi. Skribenter, som ser
Leibniz’ ”torra förståndsmässighet” över axeln – utan att dock
tyckas vara mera varmt troende än han var –, har särskilt uppträtt
i det protestantiska Tyskland och dess lydland i teologiskt
avseende: Sverige.
Vad biskop Tor Andræ tänkte om Leibniz har han, såvitt jag
vet, aldrig yppat. Men man gissar sig till en ganska stor likgiltighet
för dennes form av tankereda och problemsinne, när man
inhämtar Andræ lösning av problemet om förhållandet mellan
tro och vetande. Han säger:
Tron kan icke bygga på mindre än klar och fast verklighet.
Dess visshet liknar vetandets. Men den grundar sig
icke på någon inre själslig erfarenhet av frid, salighet,
Kristusnärvaro eller förening. Dess formel lyder ej
heller: Detta måste vara sant, emedan det skänker frid,
tillfredsställelse, kraft och glädje och ger mitt liv mening.
Dess formel lyder liksom den logiska visshetens: Detta är
sant, ty det kan icke vara annorlunda. Och dock är denna
sanning ingen förståndssanning. Den kan icke nås genom
bevis och icke genom bevis meddelas åt andra. Dess art
är icke sådan. Därtill är det sammanhang den omspänner
105