TRO OCH VETANDE - Fri tanke
TRO OCH VETANDE - Fri tanke
TRO OCH VETANDE - Fri tanke
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
som fasthållandet vid definitionerna på cirkel och gas rubbas av<br />
betraktandet av aldrig så många dåliga cirklar och fysikaliskt<br />
onöjaktiga gaser.<br />
Gränsen uppåt för en försanthållande tros tilltagande utgörs<br />
av den absolut orubbliga vissheten, och gränsen nedåt för dess<br />
avtagande ligger i den fullkomliga likgiltigheten för trons sanning.<br />
Exempel på fullkomlig likgiltighet finner vi lättast bland<br />
läsare av roliga böcker med historiska motiv. Vid Karl I:s<br />
avrättning i London den 30 januari 1649 befann sig under och<br />
inuti schavotten tre män, kallade Athos, Aramis och Portrios,<br />
alla franska musketörer, samt en fransk adelsman med namnet<br />
d’Artagnan, även han musketör, och de var in i det sista lidelsefullt<br />
upptagna av planen att rädda konungen genom att föra<br />
bort honom genom en underjordisk gång, som i hemlighet hade<br />
iordningställts av dem. Att bara begripa detta är en sak för sig.<br />
Att acceptera det så som det är ”menat” är något annat och<br />
mera krävande. Men detta andra och mera innefattar inte att<br />
hålla historien för sann, utan det räcker med att känna sig road<br />
och en aning uppbyggd av den. Läsare som går ett steg längre<br />
och dessutom tar det hela för sanning kan med skäl betecknas<br />
som romantiska svärmeandar. Visserligen kan vi inte beskylla<br />
dem för att inte acceptera Dumas’ framställning, men vi måste<br />
säga att de är på avvägar genom sitt alltför stora och i grunden<br />
missförstådda nit.<br />
Metoden att undersöka hur det förhåller sig med sådant är<br />
enkel. För att konstatera, om vi i ett fall som detta skall lägga<br />
in attityden att tro det lästa vara sant i begreppet ”acceptera<br />
framställningen”, kan vi vända oss till författaren och fråga, om<br />
han för sin del har avsett detta. Utan tvivel får vi då ett gapskratt<br />
till svar. Kan detta experiment inte utföras eller har vi anledning<br />
att misstänka, att författaren inte själv förstår arten av sitt författarskap,<br />
bör vi vända oss till läsarna, som måste tillerkännas<br />
sista ordet.<br />
Vi bildar först ett vagt idealbegrepp om den absolut hängivne<br />
och lidelsefullt intresserade läsaren av rövarromaner i historisk<br />
miljö, ett begrepp alltså om personer som tycks få ut det mesta<br />
möjliga av sådana romaner och samtidigt läser dem på ett någorlunda<br />
”normalt” sätt. Därefter utväljer vi en rad otvivelaktiga<br />
156