TRO OCH VETANDE - Fri tanke

KROPPENS UPPSTÅNDELSE
Att alla människor skall dö är en säker sanning. Och det finns
inga förnuftiga skäl för den åsikten, att någon människa vore
odödlig - efter sin död.
Är det frågan om våra kroppar måste vi ta ännu ett steg. Det
är inte nog med att alla mänskliga kroppar förr eller senare dör
och att det inte finns några skäl att anta att någon kropp kan
uppstå igen. Vi vet att motsatsen är fallet - att kroppens död är
obotlig.
Den primitiva föreställningen, att alla eller somliga mänskliga
kroppar skulle kunna få liv igen efter att en längre tid ha varit
döda och sedan leva i evighet, är visserligen inte logiskt orimlig.
Vi kan bilda oss en sådan föreställning utan att behöva begå
någon självmotsägelse. Men i så fall måste vi för tillfället lägga
undan den kunskap vi ändå har om hur mänskliga organismer
faktiskt är beskaffade. Även om den abstrakta logiken inte gör
det, finns det en annan vetenskap som motsäger dogmen om
köttets uppståndelse: fysiologien. Fullständig och oåterkallelig
förskingring, genom förmultning eller på annat sätt, är det säkra
öde som väntar min kropp, när jag är död. En tro, som på något
sätt antar motsatsen, är ohållbar, den må vara utarbetad med
aldrig så stor subtilitet - åtminstone så länge den grundsatsen
står fast, att en tro inte får strida mot vad vi vet.
Här har vi en av kristendomens svaga punkter. Så t ex lägger
evangelisten Johannes följande auktoritativa uttalande i Jesu
mun: ”Den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola
höra Sonens röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott
är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola
uppstå till dom”(5:28-29). Paulus gör det tillägget, att de troende
skall uppstå med bättre kroppar än de haft i livet. Hans
entusiastiska och virriga tanke därom i Första korinterbrevets
kap 15 har sedermera den handfaste Luther sammanfattat åt
oss i sin större katekes, som alltjämt är en av svenska kyrkans
bekännelseskrifter. ”Vi vänta, att detta vårt kött, med all sin
smitta och onda lusta dödat och begravet, må förruttna men
185