TRO OCH VETANDE - Fri tanke

Denna förutsättning, att religionen inte bara är fromhet utan
också ett försanthållande av vissa religiösa föreställningar och
antaganden, vill jag kalla det religionspsykologiska postulatet.
Att detta postulat inte bara överensstämmer med religionspsykologiens
rön utan även är nödvändigt, om inte problemet om
förhållandet mellan tro och vetande skall falla bort av sig självt,
är uppenbart. Om inte tron liknade vetandet i det avseendet, att
även tron är ett försanthållande av vissa saker, så skulle tron
vara alldeles problemlös ur den synpunkt, som intresserar oss
här. En religiös trosbekännelse skulle i princip likna utförandet
av ett musikstycke, en sång utan ord. Visserligen skulle den
ge anledning till många psykologiska, estetiska och akustiska
problem, men någon sanningsfråga i religionen skulle inte finnas.
Den troendes tankar skulle inte göra annat anspråk på
sanningsvärde än vad pianospelarens drömmar, fantasier och
känslokombinationer gör.
Att märka är att detta innebär, att ordet ”försanthållande”
måste tas bokstavligt. Den verkligen religiöse håller för sant,
att Gud är barmhärtig och att tron på Jesus skall frälsa honom,
i alldeles samma mening som andra människor håller för sant,
att ingen gud och ingen religiös tro kan rädda oss från att en
gång dö och sedan aldrig vakna mer. Att det förhåller sig så
har ingenting att göra med den omständigheten, att det ena försanthållandet
för att vara religiöst måste vara färgat av fromma
känslor och sålunda patetiskt, medan det andra inte alls behöver
vara det. Saken kan också uttryckas så att den religiöse tror
på vissa ”sanningar”, som enligt hans förmenande är sanna i
alldeles samma mening som vilka som helst andra sanningar
angående verkliga förhållanden. 9
9 Ovanstående är avsett som en definition av det sanningsbegrepp, som förutsätts
i hela den följande diskussionen av kristendomens sanning. Vad som avses
är den betydelse hos ordet ”sant”, som enligt vanligt språkbruk förekommer
i utsagan ”det är inte sant att Gud existerar”, när denna utsaga görs av en
ateist, och en förutsättning för den följande framställningen är det antagandet,
att samma sanningsbegrepp förekommer i utsagan ”det är sant att Gud existerar”,
så som denna utsaga måste accepteras av varje kristen, oberoende av om
olika gudsbegrepp kommer till användning och oberoende av de ytterst växlande
fromma känslor som kan vara förbundna därmed. En något utförligare
43