TRO OCH VETANDE - Fri tanke

Det har sitt intresse att till sist betrakta, vad den situationen i
grunden innebär.
För att förstå det är det nödvändigt att lägga noga märke till,
att den skiljer sig från allt vad vi förut har talat om. Det är inte
meningen att med allehanda resonemang ”överbrygga” motsättningen
mellan tro och vetande eller på något upptänkligt
sätt intala sig, att den bara är skenbar. Inte heller är det fråga
om att bestrida riktigheten av vad vetandet säger, ty det vore
också ett sätt att intala sig, att motsättningen bara är skenbar.
Inte heller att blunda för vetandet, minst av allt att glömma bort
det och sålunda sjunka ned till ett primitivt stadium, där tron är
intellektuellt problematisk blott på grund av den troendes okunnighet.
Meningen är att vara troende och ändå ”ta” konflikten.
Därmed utesluts också den tvetydiga hållning, som ärkebiskop
Eidem var ett exempel på. Hans tro var sophisticated och
långtifrån hel, och inte heller såg han riktigt konflikten sådan
den är. Tron fanns nog hos honom men den pendlade hela tiden
medvetet mellan olika motsägelser av det trodda. Och konflikten
gjorde sig visserligen påmind, men bara ibland och var
ständigt dold i meditationens böljegång. Och meningen får inte
heller vara att patetiskt tro på kristendomen utan att hålla den
för sann i sitt inre, ty den patetiska trons offer hör just till blundarna.
Att verkligen ”ta” konflikten, det betyder att tro mot
bättre vetande, att inse att man gör det och att därvid göra det
på ett allvarligt och uppriktigt sätt.
Det är ytterligt svårt att föreställa sig ett sådant tillstånd, och
det är även tvivelaktigt om det alls är möjligt att förverkliga.
Inga av de trostänkare jag har läst har ens tillnärmelsevis lyckats
klargöra, hur det skall gå till, eller ens försökt att beskriva
själva tillståndet. Ja, de flesta har inte ens berört denna sak,
fastän just detta ”att ta konflikten” har varit deras sista resurs
och det enda hos dem som till sist hade kunnat göra dem fria
från alla anklagelser för halvhet och intellektuell oreda. I stället
har man i det oändliga dukat upp just halvheter, tankeattrapper
som varit ägnade att se nog så plausibla ut men faller sönder vid
närmare beröring. Möjligen kunde man säga att Kierkegaard
har kommit saken nära, denne fromme man som mer än någon
annan har betonat, att tron verkligen är absurd.
176