TRO OCH VETANDE - Fri tanke

Vanligen kan den patetiska trons offer inte utföra sina prestationer
någon längre tid utan stöd. Ty trots alla sina ljumma och
osäkra element är dock den inre tron vår enda ankargrund. Med
andra ord: antingen tröttnar vi eller också börjar vi verkligen
tro vad vi väsnas om. I senare fallet övergår vi från att bara bete
oss som om vissa saker vore sanna till att dessutom tänka som
om dessa saker vore sanna. Denna lilla övergång är vanligen
ett stort nederlag för den inre människan. Den kan betyda, att
själva samvetet förlorats.
Hos många har utförandet av sådana andliga självmord blivit
en andra natur. I den mån de har något att säga till om, är de en
verklig belastning för vår kultur. Men att ärligt se och förstå och
efter mogen eftertanke sätta in hela sin kraft på något som inte
är illusioner, det är människoandens största seger.
3
Lyckligtvis finns det mängder av patetisk tro som inte är tvetydig.
Sådan tro förekommer hos både bildade och obildade.
Kanske även jag har något därav, fastän jag varken är religiöst
likgiltig eller kristen.
Men kan detta ideal, som egentligen är ett slags rationalism,
upprätthållas i alla väder? Kan vi ens önska att vi gjorde det? Ty
visserligen är det riktigt som en regel, att jag inom mig bör hålla
för sant det jag tror patetiskt och att mina stora förhoppningar
bör vara förenade med en inre övertygelse om att det jag väntar
mig åtminstone har någon sannolikhet för sig. Men måste det
alltid vara så?
Karin Boye har skrivit några rader om en dödssjuk människa,
som klargör denna fråga.
Jag vet det, för alla säger det: din tid är kort.
Jag kan inte föreställa mig att du går bort.
Det finns ingen värld att leva i,
där du inte bor.
Min tanke förnekar undret.
Men hjärtat tror.
21