TRO OCH VETANDE - Fri tanke

Schleiermachers bok kom ut 1821. Ändå är det osäkert om
de lutherska teologernas skarpsinnighet har gjort några framsteg
sedan dess. Som ett exempel kan nämnas, att en av den
svenska teologiens särskilda experter på de yttersta tingen,
docent Folke Holmström, har förklarat sig tro på eviga helvetesstraff
för fritänkare och andra syndare. Detta insåg dock
Schleiermacher vara orimligt, fastän han levde så långt före
den moderna brottslingsvårdens tidevarv. Bland annat emedan
vetskapen om de fördömdas kval skulle grumla saligheten för
de andra - så sant de är goda och medlidsamma människor.
Holmströms uttalanden i själva odödlighetsfrågan måste
också betecknas som lättsinniga. I ett ryktbart bidrag till
Svensk teologisk kvartalskrift 1935, där även den oavkortade
helvetesläran framställes, heter det (s 244), att förtjänsten hos
den kristna läran om kroppens uppståndelse just ligger däri,
att den ”värnar ett klart ’personligt’ betraktelsesätt, eftersom
den slår vakt om att individualiteten blir bevarad till evighetens
nya liv... Det består om än ej obruten en jagets kontinuitet
mellan detta livet och det tillkommande.” Denna tanke ”är
fint uttryckt i Paul Althaus’ ord: Gott ruft mich auch jenseits
des Todes bei meinem Nämen 95 . Vad som vid uppståndelsen
uppväckes av Gud är samma människa som i döden totalt tillintetgjorts
. . ., just den individ som i döden gått miste om
både sin kropp och sin själ.” Denna passus är inte hämtad ur
en predikan utan från en kvasivetenskaplig avhandling. Är det
för mycket sagt att den vittnar om tanklöshet?
Även biskop Bohlin, vår kyrkas rörligaste kämpe på den
intellektuella fronten, har naturligtvis spekulerat över uppståndelsen.
I helvetesfrågan delar han emellertid inte Holmströms
och Nya testamentets åsikt utan tänker sig (D N 7/5 1947)
möjligheten av en förkortning av osaligheten, under motivering
att en tids helvete ”kan vara en pådrivande kraft i den
eviga rörelsen mot Gud”. I boken Kristendomen mot-för säger
han (s 265), att uppståndelsetron ”står på vakt om vissheten,
några dödsdomar i evigheten. Även de som syndat på nåden har faktiskt förmånen
att bara behöva dö en gång.
95 Reds. anm. sv. övers. ”Även bortom döden kallar Gud mig vid mitt namn”
189