Hållbara arbetsplatser - Ekonomisk-historiska institutionen

4: Farväl till en gammal modell
I den nya kundorienterade ekonomin dög den inte längre, den gamla tayloristiska
modellen. Den hade satt sin prägel på stora delar av arbetslivet alltsedan det moderna
industrisamhället fann sitt sätt att tillverka varor i stora serier. Arbetet vid de löpande
banden var planerat in i minsta detalj, produktionsprocessen var rationell och standardiserad.
Komplicerade produkter kunde tillverkas med enkla handgrepp genom att arbetet
styckades sönder. Den enskilde arbetaren behövde därför bara lära sig en liten del av tillverkningsprocessen.
Modellen gav vid första blicken arbetsgivaren stora fördelar. Arbetaren blev utbytbar.
Ju mer sönderstyckat ett arbete var desto kortare upplärningstid för en nyanställd.
Beroendet av dyra hantverkare minskade. Taylorismen såg till att industrialismen slutgiltigt
kapade förtöjningarna till det gamla hantverkssamhället.
I årtionde efter årtionde sprutade de tayloristiskt organiserade fabrikerna ut konsumtionsvaror
till en allt mer köpstark massa av konsumenter. Företagen producerade mot
prognos, ökad produktivitet handlade om ökad volym och ökad hastighet i enskilda delprocesser.
Företag med stora lager ansågs stå rustade att kunna möta en förväntad efterfrågan.
En bit in på 1970-talet var det uppenbart att modellen inte längre höll.Taylorismen
stod inför två kriser. För det första var det svårt för Tayloristiskt organiserade arbetsplatser
att locka personal, i synnerhet då det rådde brist på arbetskraft. Men framför allt
handlade det om bristande förmåga att möta efterfrågan.
Marknadens nya krav
Taylorismen klarade inte av att möta marknadens skiftande krav. På 1970-talet började
industrisamhällets karta att ritas om. Och då inte bara geografiskt. De nya vindarna kom
från Asien och tilltog när den ekonomiska tillväxten mattades och marknaderna började
krympa.
När Japan i spetsen för de asiatiska länderna på allvar tog upp konkurrensen med den
gamla industrivärlden i Västeuropa och Nordamerika utmanades också den gamla taylorismen.
I de japanska bilfabrikerna återknöt man till en mer hantverksmässig produktion
och försökte kombinera den med massproduktionens skalfördelar. Tid förvandlades till
ett konkurrensmedel. Korta ledtider blev en konkurrensfördel. Liksom kvalité.
Tid jagades ut ur fabrikerna. Alla onödig lagerhållning togs bort. Lager kostade pengar
och pengar var samma sak som tid. Tillverkningen inriktades inte längre på att bygga
upp ett lager som sedan försäljningsavdelningen fick i uppgift att sälja av.
Tillverkningen inriktades i stället på kundens önskemål. Efterfrågan fick styra tillverkningen.
Och eftersom efterfrågan snabbt kan skifta måste också produktionen snabbt
kunna ställas om. Då duger inte längre det gamla sättet att producera. Det anses för
otympligt, komplicerat och för dyrt att ställa om.
Näringslivet ställdes inför ett nytt rationaliseringstänkande när tid blev viktig i konkurrensen.
I det tidiga industrisamhället uppmärksammandes bara den enskilde arbetarens
tidsåtgång – antalet mantimmar. Med mekaniseringen mättes maskintiden och sedan
produkternas genomloppstid i tillverkningsprocessen och varornas ledtid från ax till limpa
i hela organisationen. I den nya nätverksekonomin fokuseras på aktivitetstid, ett mått
26
HÅLLBARA ARBETSPLATSER