Det saknade miljömålet - Jordens Vänner

22
åtgärder för miljöanpassat och lagligt skogsbruk
Certifiering av skogsbruk
Tanken på att certifiera hållbart skogsbruk uppkom i början av
1990-talet. Regler för hur ett hållbart skogsbruk ska bedrivas
togs fram i förhandlingar mellan naturskyddsintressen, skogsindustri,
fackliga organisationer, ursprungsfolksorganisationer
och stora köpare av skogsprodukter. Initiativet till hela denna
process kom från miljöorganisationer, som såg ett behov av att
ändra den utveckling som innebar att världens skogar, särskilt
i tropiska länder, förstördes. Det certifieringssystem som togs
fram på initiativ från miljöintressen heter Forest Stewardship
Council, FSC. De kompletterande eller konkurrerande system
(beroende på hur man ser på saken) som kom till efter FSC har
utarbetats utan medverkan från miljöorganisationer. Efter hand
har det dock till vissa delar skett en harmonisering mellan de
olika certifieringssystemen.
Mot denna bakgrund kan det framstå som något oväntat att den
helt dominerade delen av den certifierade skogsbruksarealen
finns i norr. Den sammanlagda arealen certifierade skogar uppskattades
vid mitten av 2006 till 2,7 miljoner kvadratkilometer,
vilket motsvarar cirka sju procent av världens totala skogsareal.
Av den certifierade arealen låg 58 procent i Nordamerika och 29
procent i Europa. I Europa är omkring hälften av skogsarealen
certifierad, medan andelen är en tredjedel i Nordamerika, tre
procent i Oceanien och en procent i övriga regioner. Omkring
25 procent av den globala produktionen av industriellt rundvirke
kommer från certifierade skogar.
Merparten av produkterna från certifierade skogar säljs som
icke-certifierade varor. Cirka 80 procent av det virke som har
sitt ursprung i FSC-certifierat skogsbruk saluförs enligt FSC utan
FSC-märkning. Detta beror på bristande efterfrågan från konsumenter
och på att FSC-märkta produkter inte betalas bättre eller
endast betydligt bättre än omärkta produkter. Marknadsandelen
för de träprodukter som säljs som certifierade i Europa är cirka
fem procent, räknat i volym. Högst är marknadsandelen i Storbritannien,
med tio procent för träprodukter och en procent för
papper. Därefter följer – för träprodukter – Nederländerna
(sju procent), Belgien och Danmark (fem procent) och Tyskland
(en procent). Enligt FAO är marknadsandelen för certifierat trä
och papper i Kanada fem procent, för certifierade träprodukter
i USA två procent och i Japan 0,2 procent. Tillförlitligheten hos
dessa uppskattningar är osäker, eftersom det inte förs någon
officiell statistik över certifierade skogsprodukter.
Det har visat sig att köpare normalt inte accepterar ett prispåslag
på certifierade skogsprodukter större än fem procent – även om
det finns enstaka exempel på ett upp till 65 procent högre pris.
Att certifierade skogsprodukter betalas fem procent bättre än
icke certifierade täcker inte merkostnaden för certifieringen. I
sektorer som karakteriseras av stora volymer och små marginaler,
som byggnation och papper, kan köparen kanske inte betala
något pristillägg över huvud taget.
Om marknadens efterfrågan på certifierade skogsprodukter
är så begränsad, och om certifierade skogsprodukter betalas
obetydligt bättre än icke certifierade, varför hoppar skogsbolagen
inte av? Certifieringen innebär ju trots allt ökade kostnader
och mer besvär. Svaret stavas marknadsandelar. De stora
skogsbolagen befinner sig i en ständig kamp med varandra om
marknadsandelar. Det gäller att behålla och helst öka marknadsandelen
på befintliga marknader och att etablera sig på nya.
Även mycket små förändringar i marknadsandel mellan bolagen
motsvarar stora belopp i pengar räknat.
Forest Law Enforcement, Governance and Trade
I maj 2003 lanserade EU-kommissionen EU:s Action Plan on
Forest Law Enforcement, Governance and Trade – FLEGT.
Det är ett handlingsprogram för efterlevnad av skogslagslagstiftning,
stöd till ansvarsfull statsledning och handel.
Syftet med FLEGT kan sammanfattas i följande punkter:
• Stöd till förbättrad statsledning och kapacitetsbyggande i
timmerproducerande länder.
• Utveckling av frivilliga överenskommelser om partnerskap
med timmerproducerande länder, för att förebygga att olagligt
producerade träprodukter når EU-marknaden.
• Åtgärder för att minska konsumtionen av olagliga träprodukter
inom EU och för att förhindra att EU-institutioner investerar i
projekt som kan uppmuntra illegal avverkning.
Det är viktigt att överenskommelserna med timmerproducerande
länder är frivilliga, eftersom Världshandelsorganisationen, WTO,
annars kommer att ha invändningar. För timmerprodukter som
är lagligt avverkade ska auktoriserade oberoende organisationer
i exportlandet utfärda certifikat. Handlingsprogrammet omfattar
till att börja med rundvirke, sågade trävaror, plywood och
faner, alltså inte möbler av trä och inte heller pappersmassa
och papper.
Den offentliga sektorn svarar i Europa för omkring en femtedel
av efterfrågan på träprodukter, och därför skulle upphandlingsregler
för denna sektor kunna ha en stor inverkan på marknaden.
Ännu så länge (juni 2008) har dock bara åtta länder
– Danmark, Sverige, Norge, Tyskland, Nederländerna, Belgien,
Storbritannien och Frankrike – infört riktlinjer för offentlig upphandling
av träprodukter. Och inget land har infört obligatoriska
regler. Dessutom gäller flertalet av dessa initiativ riktlinjer endast
för den statliga sektorn, som använder avsevärt mindre mängder
träprodukter än myndigheter på lokal och regional nivå.
Inom den privata sektorn har flera stora timmerimportörer i
Europa försökt att reducera eller eliminera användningen av trä
från olaglig avverkning. Vissa företag har stoppat importen från
högriskländer som Indonesien, medan andra söker leverantörer
som erbjuder FSC-certifierat virke från till exempel Brasilien.