Det saknade miljömålet - Jordens Vänner

landnivå, på regional nivå – till exempel rättigheter auktionerade
till företag enligt EU:s ETS (Emissions Trading
System) – eller för särskilda sektorer. Huvuddelen lär avse
fossilbränslebaserade utsläpp i nord. Ett system baserat
på intäkter från auktionering har potentialen att kunna
generera nödvändiga volymer med resurser.
EU-kommissionen föreslår att hela elkraftssektorn
ska bli föremål för 100 procent auktionering från 2013,
och att alla sektorer ska bli föremål för 100 procent auktionering
från 2020. Det senare skulle frigöra runt 50
miljarder euro (70 miljarder US-dollar) per år. Ett förslag
från WWF om auktionering av alla rättigheter i EU:s
ETS från 2013, och där hälften används för klimatskydd
i syd, skulle generera 50 miljarder euro per år. Enligt en
annan rapport frigörs runt 250 miljarder dollar per år, om
samtliga i-länder genomför fullständig auktionering i alla
sektorer. Till exempel 20 procent av det senare beloppet,
50 miljarder dollar per år, skulle förmodligen räcka för att
täcka finansieringskravet för en färd mot kraftigt minskad
eller upphörd avskogning i syd.
Finns det någon nackdel med en sådan finansiering,
jämfört med handeln med utsläppsrättigheter? Det kan
bli en betydligt högre politisk ribba att ta sig över för att
komma fram till beslut. Dels ska ett korrekt auktionsförfarande
genomföras, och priser för utsläppsrättigheter
etableras som inte är konstlat låga, vilket det finns dystra
erfarenheter av. Dels ska politiska beslut tas om att en del
av intäkterna ska användas för investeringar i REDD, i
konkurrens med andra områden. Det finns initiativ i
denna riktning, med bland annat förslag framlagda av
Norge och enskilda kongressledamöter i USA. I EUparlamentet
har initiativ tagits för att använda intäkterna
för klimatinvesteringar i nord, men enligt uppgift motarbetas
detta för närvarande av EU-kommissionen och
Ministerrådet.
Genom en sådan finansieringsmekanism kan även länder,
utan beredskap att tidigt ansluta sig till ett fullskaligt
REDD, ta del av kompensation för att börja arbeta för
minskad avskogning. Som nämnts ligger Brasilien och
Malaysia bäst till. I nästa fas ingår troligen länder som
Peru, Papua Nya Guinea och giganten Indonesien. I sista
fasen ingår andra viktiga länder som Zambia, Burma och
den tredje tropikskogsgiganten, Demokratiska republiken
Kongo.
Möjligen kan det vara befogat att länka samman en
finansieringslösning med det som krävs för att kraftigt
minska utsläppen från en näraliggande sektor, metan-
och lustgasutsläppen från utvecklingsländernas jordbruk.
Dessa utsläpp motsvarar cirka tio procent av de globala
växthusgasutsläppen eller omkring hälften av det som
orsakas av skogsnedhuggningen i dessa länder.
metodproblem som behöver få
en tillfredsställande hantering i reDD
Läckage
Läckage (efter engelskans leakage) innebär att en åtgärd
som leder till minskad avskogning i ett område äts upp
av ökad avskogning i ett annat område. Det är en påtaglig
risk för projektbaserade åtgärder för att hindra avskogning.
I Brasilien idag gör statsmakten ibland spektakulära ingripanden
mot olaglig avverkning. Om de ekonomiska
drivkrafterna kvarstår, kommer exempelvis avskogning
för anläggning av rancher att tendera att ske på annat håll
istället. Först när rancherna genom piska eller morot får
incitament att öka sin produktivitet på de betesmarker
som redan finns, kommer den ökade efterfrågan på kött
att inte längre medföra avskogning.
Farhågor för läckage var en avgörande orsak till att
avskogning inte kom att ingå i Kyotoprotokollet. Med
undantag för bland annat några latinamerikanska länder,
tycks de flesta nu överens om att undvikande av läckage
kräver nationella planer. Om man ser på varje land som en
helhet, minskas problemet med läckage. Samtidigt finns
troligen behov av REDD-arbete inriktat på regioner och,
särskilt till en början, möjligen projekt inom respektive
land. Koppling till en nationell plan är dock nödvändigt
för att undvika läckage. EU anser att ett villkor för REDD
måste vara att varje land baserar sina beräkningar på data
som gäller hela landet, men EU kan acceptera övergångslösningar
inom ramen för pilotprojekt fram till 2013.
Referensnivåer (”baseline”)
Frågan om vilken referensnivå man ska utgå ifrån, för att
definiera ett lands årliga avskogning, är en annan utmaning.
Avskogningen varierar kraftigt mellan olika år, beroende
på konjunkturer (till exempel efterfrågan på kött,
soja, timmer med mera) och nederbörd (mindre nederbörd
en säsong kan leda till mer nedhuggning och bränder
än normalt). En lösning är att utgå ifrån ett genomsnitt av
exempelvis de senaste tio årens avskogning. Mycket talar
för historiska referensnivåer, där utsläppsrättigheter ges i
förhållande till vad man verkligen uppnått. Andra förslag,
som prognostiserade eller framskrivna referensnivåer,
riskerar att påverkas av politiska överväganden.
En annan fråga är hur de länder som idag har liten
avskogning ska hanteras. Ett exempel är det tredje största
tropikskogslandet, Demokratiska republiken Kongo, vars
avskogning kan ta riktig fart i framtiden. Ett sådant land
måste kunna få del av försäljning av utsläppsrättigheter,
som inte enbart kan baseras på historisk avskogning. Det
finns modeller som visar att detta kan tas om hand, bland
annat en som utarbetats för just Kongo. En del afrikanska
93